Varje gång det inte blir två streck går mitt hjärta sönder lite. Varje gång känns det som att min strupe snörs åt och jag inte får luft.
När jag går ut från toaletten syns det inte, men inuti härjar sorgen och smärtan vilt i bröstet. En storm som tar med sig allt. Tornados sliter upp husen med rötterna där inne men på mitt ansikte syns inte ett spår. Kanske kan du som tittar noga se en besvikelse dansa i min mungipa, men vad är besvikelse om inte en underdrift?
Att inte få bli mamma är min största mardröm. Oavsett om jag får äran att bära eller ej, så kan jag inte tänka mig ett liv utan att få bära titeln MAMMA.
Så att inte se strecken på några tester alls, att nu mäta tid i cykler och läsa kroppsliga signaler med millimeterprecision... Gör ont. Varje dag. Jag är så trött. Jag har längtat ett helt liv. Och nu är jag redo. Och då går det inte. Och hjärtat brister som glas i tusen bitar. Varje cykel samma sak.
Det måste vara min tur snart. Varje dag, ett steg närmre. Med lite hjälp hoppas jag att det är min tur Snart.