min drömvärld kan innehålla spår av ångest

I sommar tar jag examen. Då kommer vi splittras åt olika håll, min vapendragare och jag. Trots det så är jag fortfarande fast i tanken om att hon och jag alltid kommer att bo en minut ifrån varandra. Det är en mycket konstig tanke att tänka. Att vi snart inte kommer att vara uppbundna till varken varandra eller skolan känns overkligt. Att vi kommer att äntra vuxenlivet och inte vara tvungna att göra någonting är ännu mer overkligt. 

 

Det skrämmer mig att inte ha henne nära. Ha henne inom armlängds avstånd. Att bara kunna ringa och fråga om vi ska gå och köpa godis på ICA klockan 20 på en tisdag. Eller en dag då vi borde plugga bara bestämma oss för att det vore mysigare att gå till Espresso House och sitta där istället. Det mesta i livet blir bättre med henne. Och det kommer jag att sakna att ha på nära håll.

 

Det skrämmer mig att inte ha en plan. Skrämmer mig att inte hon ingår i vad jag än kommer att göra. Det skrämmer mig att vi inte är studenter - barn, att vi inte kan ligga på golvet och skratta oavbrutet när vi inser hur kasst det kommer att gå på tentan om några dagar. Jag undrar vilka problem vi kommer att ligga och skratta åt i framtiden. Om vi kommer att ha sådana här bekymmer att skratta åt.

 

Jag undrar också vilken sorts liv vi kommer att leva på våra olika håll. Vilken sorts liv vi kommer besöka varandra i. Det känns så himla konstigt. Var kommer jag vara om ett år? Var kommer jag att bo? Hur kommer jag att leva? S kommer att flytta till Stockholm för att bo med sin pojkvän. Bara den meningen kan fraseras och betonas på tusen olika sätt och gör att den låter väldigt konstig. Och overklig. 

 

Allt som ligger bortom examen känns overkligt. Skrämmande. Men snart är det där också bekant och något nytt blir läskigt. Får se vad det blir.