Ibland blir jag så trött på folk. Trött på hur jävla dum man kan vara. Och hur jävla tråkig. Och seg. Som ett tuggummi som är på väg att torka. Man blir bara förbannad på hur jävla onödigt det är att kliva i den där skiten och så undrar man varför man inte bara såg sig för.


Just nu undrar jag detsamma. Hade bestämt för att stanna kvar. Ge mig själv en chans att bevisa för både mig och andra vilken förmåga jag har. 

Då kommer det en ny känga. Och så kryper det fram ett gäng bakåtsträvare när jag är på väg att lyfta från marken. 

Vad trött jag blir. Jag önskar att jag slapp kämpa hela tiden. Jag önskar att jag slapp vara den som måste bli arg och ändå stå ut med skit. För att om jag inte gör det blir konsekvenserna ännu större. 

Varför är det så? Är det för att jag ska lära mig? Är det för att jag ska vara starkare? 

Det gör mig bara arg! Ledsen! Besviken! Vill skrika av ilska och frustration - som ett barn i trots. 

Det är så förbannat äckligt att behöva svälja sin ilska. Det är så förbannat jävla skitäckligt att höra och se svart gyttja kräkas upp och bli kallat för välvilja när det är rent oförskämt skitsnack. 

Och jag är så trött på att bli överkörd. Förbisedd. Jag är 24. Jag är inte ett barn. Jag har utbildat mig. Jag har kunskap. Jag har passioner och jag brinner för förändring. Om det så är hos mig eller handlar om att byta ut en liten bokstav. 

Det är dags att sluta nu. Sluta buga. Dags att sluta köra i diket och börja köra på vägen. Dags att börja preja ner andra istället för att låta dem preja ner mig. Eller åtminstone dags att hålla mig fast på den där jävla vägen. 

Se upp era jävla skithögar, här kommer en ny auktoritet. 

Ny auktoritet

Bit för bit igen Kommentera

Ibland blir jag så trött på folk. Trött på hur jävla dum man kan vara. Och hur jävla tråkig. Och seg. Som ett tuggummi som är på väg att torka. Man blir bara förbannad på hur jävla onödigt det är att kliva i den där skiten och så undrar man varför man inte bara såg sig för.


Just nu undrar jag detsamma. Hade bestämt för att stanna kvar. Ge mig själv en chans att bevisa för både mig och andra vilken förmåga jag har. 

Då kommer det en ny känga. Och så kryper det fram ett gäng bakåtsträvare när jag är på väg att lyfta från marken. 

Vad trött jag blir. Jag önskar att jag slapp kämpa hela tiden. Jag önskar att jag slapp vara den som måste bli arg och ändå stå ut med skit. För att om jag inte gör det blir konsekvenserna ännu större. 

Varför är det så? Är det för att jag ska lära mig? Är det för att jag ska vara starkare? 

Det gör mig bara arg! Ledsen! Besviken! Vill skrika av ilska och frustration - som ett barn i trots. 

Det är så förbannat äckligt att behöva svälja sin ilska. Det är så förbannat jävla skitäckligt att höra och se svart gyttja kräkas upp och bli kallat för välvilja när det är rent oförskämt skitsnack. 

Och jag är så trött på att bli överkörd. Förbisedd. Jag är 24. Jag är inte ett barn. Jag har utbildat mig. Jag har kunskap. Jag har passioner och jag brinner för förändring. Om det så är hos mig eller handlar om att byta ut en liten bokstav. 

Det är dags att sluta nu. Sluta buga. Dags att sluta köra i diket och börja köra på vägen. Dags att börja preja ner andra istället för att låta dem preja ner mig. Eller åtminstone dags att hålla mig fast på den där jävla vägen. 

Se upp era jävla skithögar, här kommer en ny auktoritet.