Jag har seriöst funderat så många gånger; ett vanligt jobb passar inte mig. Det är inte min grej. 

Har upptäckt att det inte spelar någon roll om jag "har kul" och får göra det jag normalt sett tycker är "kul" för är det restriktivt och inte enligt MINA EGNA förutsättningar så tröttnar jag. Förr eller senare skriker min kropp och mitt sinne; NOPE. NEJ. NEIN. STOPPA ALL PRODUKTION AV HJÄRNCELLER. Detta är EJ hållbart för den här människan, dags att slå i backen och ta till åtgärder. 

Men jag vet inte; där slår det ju fel. Kroppen säger ifrån men jag bara kör på och kör på. Jag bryr mig inte. Eller märker jag det inte? Lite av båda? Eller kanske mest att jag envisas med att hoppas på att det blir bättre och att jag snart ska passa in i dessa rutiner.

Men det gör jag inte. Kommer aldrig göra. Jag kommer alltid svika den formen, kommer alltid att välla ut över kanterna och göra någon besviken. Jag borde sluta försöka bara. Sluta försöka passa in i det där jävla ekorrhjulet.

Jag avskyr det! Det är en så jävla sjuk form. Så här ska det se ut, passar du inte in så är du förlorad! 

Men alltså bara NEJ. SLUTA UPP. Jag dör hellre. Faktiskt. Om jag inte visste att det går skulle jag tappa livslusten. Om jag inte hade kämparglöd och hopp om att det är möjligt att skapa min egen form skulle jag inte vilja leva. 

Jag tror vi skapar våra liv. Jag tror vi får till oss det vi behöver. Jag tror att vi lär oss av det som vi möter. Jag tror att jag är stark nog att orka bryta mig loss. Jag tror att jag lär mig hela tiden. Jag tror att jag växer för varje dag. Jag tror att om ett år är jag på väg att lansera min första bok. Jag tror att jag vågar drömma och agera. Jag tror att om jag inte når mina mål om ett år, är det okej ändå. Jag tror att allting händer när vi är redo. Jag tror att vi får det vi ger. Jag tror att jag orkar. Jag tror inte att jag tror, jag vet. 

Jag vet att jag är stolt över mig själv. Över att jag äntligen fått chansen och TAGIT DEN; att börja studera skrivande är det bästa som kunnat hända mig. Det är precis vad jag önskat. Tack, tack, tack för det. 

Skapar min egen form

Bit för bit igen Kommentera
Jag har seriöst funderat så många gånger; ett vanligt jobb passar inte mig. Det är inte min grej. 

Har upptäckt att det inte spelar någon roll om jag "har kul" och får göra det jag normalt sett tycker är "kul" för är det restriktivt och inte enligt MINA EGNA förutsättningar så tröttnar jag. Förr eller senare skriker min kropp och mitt sinne; NOPE. NEJ. NEIN. STOPPA ALL PRODUKTION AV HJÄRNCELLER. Detta är EJ hållbart för den här människan, dags att slå i backen och ta till åtgärder. 

Men jag vet inte; där slår det ju fel. Kroppen säger ifrån men jag bara kör på och kör på. Jag bryr mig inte. Eller märker jag det inte? Lite av båda? Eller kanske mest att jag envisas med att hoppas på att det blir bättre och att jag snart ska passa in i dessa rutiner.

Men det gör jag inte. Kommer aldrig göra. Jag kommer alltid svika den formen, kommer alltid att välla ut över kanterna och göra någon besviken. Jag borde sluta försöka bara. Sluta försöka passa in i det där jävla ekorrhjulet.

Jag avskyr det! Det är en så jävla sjuk form. Så här ska det se ut, passar du inte in så är du förlorad! 

Men alltså bara NEJ. SLUTA UPP. Jag dör hellre. Faktiskt. Om jag inte visste att det går skulle jag tappa livslusten. Om jag inte hade kämparglöd och hopp om att det är möjligt att skapa min egen form skulle jag inte vilja leva. 

Jag tror vi skapar våra liv. Jag tror vi får till oss det vi behöver. Jag tror att vi lär oss av det som vi möter. Jag tror att jag är stark nog att orka bryta mig loss. Jag tror att jag lär mig hela tiden. Jag tror att jag växer för varje dag. Jag tror att om ett år är jag på väg att lansera min första bok. Jag tror att jag vågar drömma och agera. Jag tror att om jag inte når mina mål om ett år, är det okej ändå. Jag tror att allting händer när vi är redo. Jag tror att vi får det vi ger. Jag tror att jag orkar. Jag tror inte att jag tror, jag vet. 

Jag vet att jag är stolt över mig själv. Över att jag äntligen fått chansen och TAGIT DEN; att börja studera skrivande är det bästa som kunnat hända mig. Det är precis vad jag önskat. Tack, tack, tack för det.