Idag hade jag slutat vänta på honom. Då dök han upp runt hörnet. Jag kände hans energi, ändå var det som om någon slog mig i bröstet när våra blickar möttes. 


Jag grät nästan hela vägen hem. Ångesten grep tag i mig. Jag lyssnade på Kent och mina tårar rann helt okontrollerat ner för kinderna. Jag bad om hjälp. Så sköt någon fyrverkerier redan. Det var som om det var till mig. 

Jag stannade bilen efter vägen, i en parkeringsficka. Där stod jag. Och så skrev jag ett meddelande med mycket bitter underton till honom. Jag var inte långt ifrån hans hus, men det visste han inte förstås. Jag ville nästan åka dit. Men jag insåg att jag inte skulle känna igen mig själv alls om jag gjorde det. Bara tanken gjorde mig illa till mods. Vem ääääär jag? 

Men när de där fyrverkerierna exploderade i små gröna och röda blommor i luften kände jag att jag är lyckligt lottad ändå; som kommer ha levt ett liv med så mycket känslor. Jag är tacksam för att jag vet hur kärlek känns. Jag är tacksam för ännu en lärdom. 

Jag accepterar att jag är sårbar. Jag accepterar att jag är kär. Jag tänker inte gömma mig eller be om ursäkt. Jag respekterar hans val vilket det än blir. Fast jag kommer alltid veta sanningen. Den om att han ville ha mig mer än jag ville ha honom. Och att han tvivlade på henne. 

Om jag någon gång gör en film eller bok om det här så ska den handla lika mycket om känslor som jag. 

Exploderad i rött

Bit för bit igen Kommentera

Idag hade jag slutat vänta på honom. Då dök han upp runt hörnet. Jag kände hans energi, ändå var det som om någon slog mig i bröstet när våra blickar möttes. 


Jag grät nästan hela vägen hem. Ångesten grep tag i mig. Jag lyssnade på Kent och mina tårar rann helt okontrollerat ner för kinderna. Jag bad om hjälp. Så sköt någon fyrverkerier redan. Det var som om det var till mig. 

Jag stannade bilen efter vägen, i en parkeringsficka. Där stod jag. Och så skrev jag ett meddelande med mycket bitter underton till honom. Jag var inte långt ifrån hans hus, men det visste han inte förstås. Jag ville nästan åka dit. Men jag insåg att jag inte skulle känna igen mig själv alls om jag gjorde det. Bara tanken gjorde mig illa till mods. Vem ääääär jag? 

Men när de där fyrverkerierna exploderade i små gröna och röda blommor i luften kände jag att jag är lyckligt lottad ändå; som kommer ha levt ett liv med så mycket känslor. Jag är tacksam för att jag vet hur kärlek känns. Jag är tacksam för ännu en lärdom. 

Jag accepterar att jag är sårbar. Jag accepterar att jag är kär. Jag tänker inte gömma mig eller be om ursäkt. Jag respekterar hans val vilket det än blir. Fast jag kommer alltid veta sanningen. Den om att han ville ha mig mer än jag ville ha honom. Och att han tvivlade på henne. 

Om jag någon gång gör en film eller bok om det här så ska den handla lika mycket om känslor som jag.