Fram tills ungefär nyss i min egen tidslinje trodde jag att kärlek, äkta kärlek, är det som man känner när man är helt och hållet uppslukad och inte kan se något annat än ljus. Allt är fantastiskt och mörkret är så långt borta. Fjärilar och nervositet har tagit över kroppen och inget annat betyder något alls i hela världen.

I år har jag insett att äkta kärlek är det som man känner när det inte brinner överallt utan bara i hjärtat. Den enda äkta kärlek jag vet är den som fortfarande glöder vid fina minnen, den som alltid kommer glöda för någon man älskat.

Jag har spenderat så mycket tid med att känna mig oälskad och långt borta, spenderat så mycket tid med att tro att jag varit kär och älskar någon när jag bara varit tokig. Förälskad? Upp över öronen? Man kan vara kär och inte älska. Men inte älska utan att vara kär. Tror jag, kanske. Jag minns inte. Så mycket tid där jag varit ledsen, önskat mig mer och hoppats i onödan. Hela tiden sökandes efter den som är den enda. Så besatt av tanken på den där drömprinsen? Så orealistiskt och dumt av mig. Vad höll jag på med?

Fast ändå. Om jag inte gjort mig själv till åtlöje i mina egna ögon hade jag inte lärt mig något heller. Och huvudsaken är att jag hädanefter håller reda på när jag är tokig och när det faktiskt börjat glöda där inne i bröstkorgen. Och viktigt för mig är att jag aldrig mer ska räkna med någon annans kärlek än min egen. Jag är inte beroende av någon annan än mig själv. Den dagen jag hittar någon kommer hen att passa in i mitt liv utan krångel.

Kärlek ska inte vara krångligt. Att älska ska vara lätt. Att veta vem man vill ha är lätt. Att följa sitt hjärta är lätt. Det är samvetet och infallsvinklar som gör det svårt.

Följ glöden

Bit för bit igen Kommentera

Fram tills ungefär nyss i min egen tidslinje trodde jag att kärlek, äkta kärlek, är det som man känner när man är helt och hållet uppslukad och inte kan se något annat än ljus. Allt är fantastiskt och mörkret är så långt borta. Fjärilar och nervositet har tagit över kroppen och inget annat betyder något alls i hela världen.

I år har jag insett att äkta kärlek är det som man känner när det inte brinner överallt utan bara i hjärtat. Den enda äkta kärlek jag vet är den som fortfarande glöder vid fina minnen, den som alltid kommer glöda för någon man älskat.

Jag har spenderat så mycket tid med att känna mig oälskad och långt borta, spenderat så mycket tid med att tro att jag varit kär och älskar någon när jag bara varit tokig. Förälskad? Upp över öronen? Man kan vara kär och inte älska. Men inte älska utan att vara kär. Tror jag, kanske. Jag minns inte. Så mycket tid där jag varit ledsen, önskat mig mer och hoppats i onödan. Hela tiden sökandes efter den som är den enda. Så besatt av tanken på den där drömprinsen? Så orealistiskt och dumt av mig. Vad höll jag på med?

Fast ändå. Om jag inte gjort mig själv till åtlöje i mina egna ögon hade jag inte lärt mig något heller. Och huvudsaken är att jag hädanefter håller reda på när jag är tokig och när det faktiskt börjat glöda där inne i bröstkorgen. Och viktigt för mig är att jag aldrig mer ska räkna med någon annans kärlek än min egen. Jag är inte beroende av någon annan än mig själv. Den dagen jag hittar någon kommer hen att passa in i mitt liv utan krångel.

Kärlek ska inte vara krångligt. Att älska ska vara lätt. Att veta vem man vill ha är lätt. Att följa sitt hjärta är lätt. Det är samvetet och infallsvinklar som gör det svårt.