Nu är den här.
Dagen.
24.
Jag ligger yr i min säng och känner mig tung i bröstet. Det ligger äntligen en liten tigerkatt i garderoben och sover. Jag är yr av lättnad, av trötthet och av uppgivenhet. Imorgon ska jag fira hos mormor. Ikväll var jag på fest. Jag var nykter, för jag ville hem. Det är för mycket med fest. Jag kände mig dum. Det kändes inget kul. Mitt i allt, men ändå långt utanför. Kommer vara för mycket med fika imorgon. Känner mig helt urlakad.
När lilla tigern äntligen kom springandes över gräsmattan inatt hade jag stått och gråtit med mamma i telefonen i flera minuter. Två dagar utan ett ljud. Förtvivlad. När jag såg min lurvtuss grät jag av lättnad när jag kände det lilla huvudet buffa mot mitt ben. Tårarna fullkomligt sprutade ur ögonen.
Alla säger att det ligger i kattens natur att springa bort lite då och då. Jag vet det, men jag blir orolig ändå. Hon kommer alltid hem. Jag vet egentligen att hon klarar sig där ute, men jag vill ha henne där hon är trygg. Hos mig.
Ska jag erkänna så känner mig lite så själv. Bortsprungen alltså. Och som att jag aldrig hittat hem. Just nu är jag ute och simmar på djupt vatten och det är tungt. Kallt. Tryckande. Jag försöker hitta hem igen men det är ingen som ropar mitt namn mellan träden eller prasslar med mitt favoritgodis för att visa var jag ska gå. Jag letar själv. Det känns ensamt just nu. Jag känner mig ensam.
Jag fick tillbaka min katt i födelsedagspresent. Jag hoppas att jag också får ork och ordning så småningom.
Ensam mitt i
Bit för bit igen KommenteraNu är den här.
Dagen.
24.
Jag ligger yr i min säng och känner mig tung i bröstet. Det ligger äntligen en liten tigerkatt i garderoben och sover. Jag är yr av lättnad, av trötthet och av uppgivenhet. Imorgon ska jag fira hos mormor. Ikväll var jag på fest. Jag var nykter, för jag ville hem. Det är för mycket med fest. Jag kände mig dum. Det kändes inget kul. Mitt i allt, men ändå långt utanför. Kommer vara för mycket med fika imorgon. Känner mig helt urlakad.
När lilla tigern äntligen kom springandes över gräsmattan inatt hade jag stått och gråtit med mamma i telefonen i flera minuter. Två dagar utan ett ljud. Förtvivlad. När jag såg min lurvtuss grät jag av lättnad när jag kände det lilla huvudet buffa mot mitt ben. Tårarna fullkomligt sprutade ur ögonen.
Alla säger att det ligger i kattens natur att springa bort lite då och då. Jag vet det, men jag blir orolig ändå. Hon kommer alltid hem. Jag vet egentligen att hon klarar sig där ute, men jag vill ha henne där hon är trygg. Hos mig.
Ska jag erkänna så känner mig lite så själv. Bortsprungen alltså. Och som att jag aldrig hittat hem. Just nu är jag ute och simmar på djupt vatten och det är tungt. Kallt. Tryckande. Jag försöker hitta hem igen men det är ingen som ropar mitt namn mellan träden eller prasslar med mitt favoritgodis för att visa var jag ska gå. Jag letar själv. Det känns ensamt just nu. Jag känner mig ensam.
Jag fick tillbaka min katt i födelsedagspresent. Jag hoppas att jag också får ork och ordning så småningom.