När jag inte ser mig i spegeln det vill säga. Då känner jag mig fruktansvärd. Herregud. Jag känner avsky till hur stora mina lår har blivit. Jag kan inte förstå hur långt jag låtit det gå.
Kan inte heller förstå varför jag känner mig så härlig, vacker och fin när jag inte står där och ser min spegelbild. Det går ju inte ihop, den här känslan och den som uppstår där i spegeln. Vem är jag då? Är jag inte samma person?
Tydligen inte. Det är konstigt. Märkligt att min självbild kan förändras så mycket. Men det är inte märkligt att jag undviker att se mig i spegeln numera, överallt förutom ansiktet.
Jag hatar att känna den där känslan om min egen kropp. Jag har annat att tänka på, utan att också känns äckel och avsky inför mig själv. Jag jobbar ju förfan i motsatt riktning! Jag förtjänar den där andra känslan. Självkärlek.
Det är äckligt hur jag kan ha den bilden så djupt inom mig. Hur den gamla ätstörningen sitter kvar, hur samhällets krav skapat det där felet hos mig - och före det hos den vän som stjälpte min kroppsbild genom att granska sin egen. Tycker så synd om den
lilla 14-åringen som kände att hon inte dög och hur jag började fundera på samma sak.
Jävla samhällsstruktur. Fattar ni vad ni håller på med eller?
Spår av gamla strukturer
Bit för bit igen KommenteraNär jag inte ser mig i spegeln det vill säga. Då känner jag mig fruktansvärd. Herregud. Jag känner avsky till hur stora mina lår har blivit. Jag kan inte förstå hur långt jag låtit det gå.
Kan inte heller förstå varför jag känner mig så härlig, vacker och fin när jag inte står där och ser min spegelbild. Det går ju inte ihop, den här känslan och den som uppstår där i spegeln. Vem är jag då? Är jag inte samma person?
Tydligen inte. Det är konstigt. Märkligt att min självbild kan förändras så mycket. Men det är inte märkligt att jag undviker att se mig i spegeln numera, överallt förutom ansiktet.
Jag hatar att känna den där känslan om min egen kropp. Jag har annat att tänka på, utan att också känns äckel och avsky inför mig själv. Jag jobbar ju förfan i motsatt riktning! Jag förtjänar den där andra känslan. Självkärlek.
Det är äckligt hur jag kan ha den bilden så djupt inom mig. Hur den gamla ätstörningen sitter kvar, hur samhällets krav skapat det där felet hos mig - och före det hos den vän som stjälpte min kroppsbild genom att granska sin egen. Tycker så synd om den
lilla 14-åringen som kände att hon inte dög och hur jag började fundera på samma sak.
Jävla samhällsstruktur. Fattar ni vad ni håller på med eller?