Solbränna. Solbrun. Det tar jävligt mycket tid och energi för den här huden att bli påverkad av det där brinnande klotet på himlen. Mina gener borde ha bådat gott för min solhud, men istället fick jag något helt annat. Tror det togs något ur den där sista sommarrea-högen när jag planerades för livet. De tänkte "Hon duger!" och jag tänker "Men vad fan!" och lever som en evig blekfis.

Under sen höst är det okej att vara blekfis igen, då får jag vara en liten spökdam eller vampyr. Men när våren kommer dyker ett litet ångestmoln som skriker av längtan efter att få åtminstone några välgräddade pigment att skryta över. Icke. När jag är stolt över den färg jag fått så dör det så fort jag ser någon annans fräscha plyte komma förbifarande. Och det värsta är inte ens det, utan det är att när jag väl försöker få färg händer något annat. Till exempel att en bärfis åker ner i bh:n och stinker ner en, eller att en tvesjärt gömmer sig i stolen och nyper en mitt på lårets baksida.

Den här ångesten, tävlingen, jämförelsen försvinner inte förrän till sen höst, alltså. Den ligger kvar och gror ända fram till de första kalla dagarna kommer. Efter sommaren är det ju nästan värst, då ska man jämföra efter alla jävla semestrar och utlandsresor och campingkrångel. Och jag har inget att komma med. Alls.

Och fast jag är så trött på att kämpa vill jag ändå gräddas i den där soljävelns sken. Några grader mer än döden. Heja, heja, något år kan ju vara annorlunda?

Sommarförbannelsen...

Bit för bit igen Kommentera

Solbränna. Solbrun. Det tar jävligt mycket tid och energi för den här huden att bli påverkad av det där brinnande klotet på himlen. Mina gener borde ha bådat gott för min solhud, men istället fick jag något helt annat. Tror det togs något ur den där sista sommarrea-högen när jag planerades för livet. De tänkte "Hon duger!" och jag tänker "Men vad fan!" och lever som en evig blekfis.

Under sen höst är det okej att vara blekfis igen, då får jag vara en liten spökdam eller vampyr. Men när våren kommer dyker ett litet ångestmoln som skriker av längtan efter att få åtminstone några välgräddade pigment att skryta över. Icke. När jag är stolt över den färg jag fått så dör det så fort jag ser någon annans fräscha plyte komma förbifarande. Och det värsta är inte ens det, utan det är att när jag väl försöker få färg händer något annat. Till exempel att en bärfis åker ner i bh:n och stinker ner en, eller att en tvesjärt gömmer sig i stolen och nyper en mitt på lårets baksida.

Den här ångesten, tävlingen, jämförelsen försvinner inte förrän till sen höst, alltså. Den ligger kvar och gror ända fram till de första kalla dagarna kommer. Efter sommaren är det ju nästan värst, då ska man jämföra efter alla jävla semestrar och utlandsresor och campingkrångel. Och jag har inget att komma med. Alls.

Och fast jag är så trött på att kämpa vill jag ändå gräddas i den där soljävelns sken. Några grader mer än döden. Heja, heja, något år kan ju vara annorlunda?