Jag har ont i magen. Det rotar sig i oss. Det rotar sig i den avsaknad av trygghet, som en gång fanns mellan oss två. 

Från kärlek och lycka, till förfall och ångest. 

Jag har fallit isär. Jag genomgår mitt livs värsta kris. Emotionellt och spirituellt. En kris som varit länge väntad, länge uppskjuten. 

Jag har ingen plats kvar för kärlek nu. Någonstans minns jag att jag älskat dig, att ditt ansikte och din famn var min hamn. Nu vill jag bara vara ensam. Inte ens ensam bredvid dig - utan helt ensam. 

Jag har svårt att säga om känslorna är helt slut eller om de bara är täckta av den aska som lagt sig över mig som ett täcke. Jag har svårt att skilja på om det är en övergående period eller faktiskt oss. 

Det rotar sig ju där, egentligen. Bland annat, också, förstås. Det finns ju många fler aspekter i mitt liv som jag just nu betvivlar. Men den största är mitt förhållande, särskilt det till andra och mig själv. 

Jag är viktig. Jag är värd att tas på allvar. Och allra helst av mig själv. Det är länge sen jag respekterade mig själv så som jag ska göra nu. Och jag har aldrig krossat både mitt och någon annans hjärta samtidigt. Så jag hoppas det går bra. Jag hoppas vi orkar. 

Eftersom jag minns hur vi egentligen har varit är det här beslutet något av det svåraste jag tagit. Med mitt beslut följer en hel rad krossade framtidsdrömmar och planer. Ett helt liv - med alla ord, omfamningar, kyssar och skratt som funnits där i. Men inget av det där skiner över de svarta askmoln som täcker min horisont. 

Och det gör ont. Så himla ont. 
Jag hoppas det går bra. 

Övergående eller för alltid?

Bit för bit igen Kommentera
Jag har ont i magen. Det rotar sig i oss. Det rotar sig i den avsaknad av trygghet, som en gång fanns mellan oss två. 

Från kärlek och lycka, till förfall och ångest. 

Jag har fallit isär. Jag genomgår mitt livs värsta kris. Emotionellt och spirituellt. En kris som varit länge väntad, länge uppskjuten. 

Jag har ingen plats kvar för kärlek nu. Någonstans minns jag att jag älskat dig, att ditt ansikte och din famn var min hamn. Nu vill jag bara vara ensam. Inte ens ensam bredvid dig - utan helt ensam. 

Jag har svårt att säga om känslorna är helt slut eller om de bara är täckta av den aska som lagt sig över mig som ett täcke. Jag har svårt att skilja på om det är en övergående period eller faktiskt oss. 

Det rotar sig ju där, egentligen. Bland annat, också, förstås. Det finns ju många fler aspekter i mitt liv som jag just nu betvivlar. Men den största är mitt förhållande, särskilt det till andra och mig själv. 

Jag är viktig. Jag är värd att tas på allvar. Och allra helst av mig själv. Det är länge sen jag respekterade mig själv så som jag ska göra nu. Och jag har aldrig krossat både mitt och någon annans hjärta samtidigt. Så jag hoppas det går bra. Jag hoppas vi orkar. 

Eftersom jag minns hur vi egentligen har varit är det här beslutet något av det svåraste jag tagit. Med mitt beslut följer en hel rad krossade framtidsdrömmar och planer. Ett helt liv - med alla ord, omfamningar, kyssar och skratt som funnits där i. Men inget av det där skiner över de svarta askmoln som täcker min horisont. 

Och det gör ont. Så himla ont. 
Jag hoppas det går bra.