Jag kommer ihåg när jag var liten och min äldre bror kunde säga till mig att allting bara var en illusion, en fantasi som vi gjorde upp i våra huvuden. Jag kommer också ihåg att jag skakade på huvudet och inte trodde det han sa, men han fortsatte och sa att så var det minsann visst. Allting var en illusion, som jag skapade i mitt huvud för att kunna leva. Jag frågade honom hur det kunde vara så, när jag inte bestämde vad andra skulle göra och säga? Han sa att det var som robotar, de styrde sig själva och deltog i min illusion. Jag trodde honom fortfarande inte såklart, för hur skulle det kunna vara sant? Men i hemlighet så har den tanken följt med mig.
Nu är väl min version av det här väldigt gammal och suddig i minnet, och det kanske inte var exakt så det var när vi satt hemma på soffan och hade den där diskussionen. Men jag minns att han sa det, och det har jag tänkt på så många gånger. Jag vet sällan vad som är verklighet, för ofta är jag så uppslukad i mitt eget att jag inte hinner med att tänka på något annat.
Jag tror att många skulle kalla det jag lever i för en drömvärld. För det är det nog egentligen. Jag drömmer. Jag hoppas. Jag tror. Jag har så mycket som jag vill undvika i mitt liv. Dagliga rädslor, dålig självkänsla, att vara en besvikelse, att skämma ut mig, bära på mycket saker och se ut som en packåsna, prestationsångest, oro... Ja, lite sådant. Jag döljer och kväver allt det där med en bubbla av glädje, hopp, tro, fejkade leenden, fina kläder, naglar, smått tröstätande, styltor och en sköld med taggarna utåt. Jag låtsas att jag är stark och klarar av så mycket, men jag är skör och svag egentligen.
Jag kan egentligen inte definera verklighet. Men den känns, det vet jag. Den känns på många sätt. Min verklighet är delad i två. Men jag lever nog mest i en drömvärld. Min drömvärld.
Vad är verklighet?
Bit för bit igen KommenteraJag kommer ihåg när jag var liten och min äldre bror kunde säga till mig att allting bara var en illusion, en fantasi som vi gjorde upp i våra huvuden. Jag kommer också ihåg att jag skakade på huvudet och inte trodde det han sa, men han fortsatte och sa att så var det minsann visst. Allting var en illusion, som jag skapade i mitt huvud för att kunna leva. Jag frågade honom hur det kunde vara så, när jag inte bestämde vad andra skulle göra och säga? Han sa att det var som robotar, de styrde sig själva och deltog i min illusion. Jag trodde honom fortfarande inte såklart, för hur skulle det kunna vara sant? Men i hemlighet så har den tanken följt med mig.
Nu är väl min version av det här väldigt gammal och suddig i minnet, och det kanske inte var exakt så det var när vi satt hemma på soffan och hade den där diskussionen. Men jag minns att han sa det, och det har jag tänkt på så många gånger. Jag vet sällan vad som är verklighet, för ofta är jag så uppslukad i mitt eget att jag inte hinner med att tänka på något annat.
Jag tror att många skulle kalla det jag lever i för en drömvärld. För det är det nog egentligen. Jag drömmer. Jag hoppas. Jag tror. Jag har så mycket som jag vill undvika i mitt liv. Dagliga rädslor, dålig självkänsla, att vara en besvikelse, att skämma ut mig, bära på mycket saker och se ut som en packåsna, prestationsångest, oro... Ja, lite sådant. Jag döljer och kväver allt det där med en bubbla av glädje, hopp, tro, fejkade leenden, fina kläder, naglar, smått tröstätande, styltor och en sköld med taggarna utåt. Jag låtsas att jag är stark och klarar av så mycket, men jag är skör och svag egentligen.
Jag kan egentligen inte definera verklighet. Men den känns, det vet jag. Den känns på många sätt. Min verklighet är delad i två. Men jag lever nog mest i en drömvärld. Min drömvärld.