Det är jobbigt att känna sig osäker. Just nu är jag osäker på mitt liv. Det är en jävla soppa alltså. Vissa ingredienser är helt perfekta, smakar precis som de ska. Sen kommer det någon tråkig, seg bit som lämnar obehag i både kropp och själ. 

Just nu är jag i behov av rum. Rum att andas i. Rum att tänka i. Rum att vara ifred i. 

Jag har inte rum någonstans. Inte ens dit jag ska flytta. J behöver jag inte vara ifred från. Han är som en förlängning av mig. Men alla andra tar just nu för mycket plats. Till och med i vår nya bostad känns det som att andra ska komma och ta plats. Det gör mig tokig! 

Jag har bott själv i fyra år totalt. Det är underbart. Jag älskar att ha mitt eget. Så vill jag att det ska kännas för oss också. Men just nu känns det som att jag är i en triangel med min svärmor också. Jag gillar henne, hon är världens goaste. Men nu kommer hon in på ett område där jag inte vill ha henne. I mitt hem. Där jag ska bo. Med J. Vi. Vi ska bo ihop. Bli egna tillsammans. 

Min mamma har redan gått igenom det här med mig, och hon lämnar plats när jag ber henne. Jag vågar inte göra det med henne. Det är inte mitt jobb. Och jag vill inte såra henne när jag vet att hon bara vill väl. 

I mitt nuvarande humör är jag inte okej med det här. I mitt nuvarande humör undrar jag hur länge jag ska stå ut? Jag mår hemskt. Det är hemskt. 

Kan jag bara få vara ifred någonstans? I lugn och ro? Innan jag faller isär...

Frustrationen i att inte ha rum

Bit för bit igen Kommentera
Det är jobbigt att känna sig osäker. Just nu är jag osäker på mitt liv. Det är en jävla soppa alltså. Vissa ingredienser är helt perfekta, smakar precis som de ska. Sen kommer det någon tråkig, seg bit som lämnar obehag i både kropp och själ. 

Just nu är jag i behov av rum. Rum att andas i. Rum att tänka i. Rum att vara ifred i. 

Jag har inte rum någonstans. Inte ens dit jag ska flytta. J behöver jag inte vara ifred från. Han är som en förlängning av mig. Men alla andra tar just nu för mycket plats. Till och med i vår nya bostad känns det som att andra ska komma och ta plats. Det gör mig tokig! 

Jag har bott själv i fyra år totalt. Det är underbart. Jag älskar att ha mitt eget. Så vill jag att det ska kännas för oss också. Men just nu känns det som att jag är i en triangel med min svärmor också. Jag gillar henne, hon är världens goaste. Men nu kommer hon in på ett område där jag inte vill ha henne. I mitt hem. Där jag ska bo. Med J. Vi. Vi ska bo ihop. Bli egna tillsammans. 

Min mamma har redan gått igenom det här med mig, och hon lämnar plats när jag ber henne. Jag vågar inte göra det med henne. Det är inte mitt jobb. Och jag vill inte såra henne när jag vet att hon bara vill väl. 

I mitt nuvarande humör är jag inte okej med det här. I mitt nuvarande humör undrar jag hur länge jag ska stå ut? Jag mår hemskt. Det är hemskt. 

Kan jag bara få vara ifred någonstans? I lugn och ro? Innan jag faller isär...