Igår tänkte jag att jag borde åka ut till pappa och visa honom lite uppskattning.
Imorse när jag satt på sängkanten sa min inre röst att jag inte är skyldig honom det.
Ikväll gör det ont i hjärtat när jag tänker på honom. Jag brottas med skuldkänslor över vår relation, trots att han är den skyldiga till min smärta i vår relation.
Älskade pappa.
Jag har älskat dig i hela mitt liv. Sett upp till dig som min kung. Du var auktoritär, snygg, klok och rolig. I min barndom minns jag din lekfullhet och din beskyddande sida. Han som byggde bockhäst åt sin dotter, hjälpte Johan med sin trädkoja, byggde en lekstuga åt mig. Pappan som målade med oss och byggde egna rum åt oss i vårt älskade Maskbo.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma dagen vi flyttade ifrån dig med mamma, och jag satte mina klisterörhängen på lampskärmen för att du aldrig skulle vara ensam.
Jag kommer aldrig glömma hur du tröstade mig när mamma åkte till jobbet och vi spelade datorspel tillsammans, du och jag och Johan. Jag satt i din famn, så liten, men så trygg. Jag var lite rädd för monstren på skärmen men hos dig var jag trygg.
Men det finns en sida hos dig som är avvisande och den kan jag inte med. Den sidan hos dig som skyr kärleksförklaringar och tror att jag inte har plats för dig, eller att du inte har plats för mig, den kan jag inte med.
Jag har alltid haft plats för dig. Kommer alltid ha plats för dig. Du är min pappa och jag har alltid kämpat för vår relation, därför att jag vet att innerst inne älskar du mig också. Ditt känslomässiga språk är inte samma som mitt, men jag förstår ditt ändå. Men när du slutar nå ut och stänger mig ute känner jag mig ledsen.
Älskade pappa. Jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Snälla, släpp in mig. I mitt hjärta har du alltid rum, därför att du är min pappa. Du är inte perfekt, men det är inte jag heller. Det är det som är kärlek. Ovillkorlig kärlek.
Jag må älska dig ovillkorligen, men jag tror att du har satt villkor på dina relationer för att du inte tror att det finns plats för dig. Eller för att du tror att jag inte bryr mig. Det gör jag. Men jag kan inte vara ensam om att bry mig, vi är två i vår relation.
Jag kommer alltid ha plats för dig, men så länge bara jag sträcker ut min hand - kan jag inte nå dig.
Glad fars dag
Bit för bit igen KommenteraIgår tänkte jag att jag borde åka ut till pappa och visa honom lite uppskattning.
Imorse när jag satt på sängkanten sa min inre röst att jag inte är skyldig honom det.
Ikväll gör det ont i hjärtat när jag tänker på honom. Jag brottas med skuldkänslor över vår relation, trots att han är den skyldiga till min smärta i vår relation.
Älskade pappa.
Jag har älskat dig i hela mitt liv. Sett upp till dig som min kung. Du var auktoritär, snygg, klok och rolig. I min barndom minns jag din lekfullhet och din beskyddande sida. Han som byggde bockhäst åt sin dotter, hjälpte Johan med sin trädkoja, byggde en lekstuga åt mig. Pappan som målade med oss och byggde egna rum åt oss i vårt älskade Maskbo.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma dagen vi flyttade ifrån dig med mamma, och jag satte mina klisterörhängen på lampskärmen för att du aldrig skulle vara ensam.
Jag kommer aldrig glömma hur du tröstade mig när mamma åkte till jobbet och vi spelade datorspel tillsammans, du och jag och Johan. Jag satt i din famn, så liten, men så trygg. Jag var lite rädd för monstren på skärmen men hos dig var jag trygg.
Men det finns en sida hos dig som är avvisande och den kan jag inte med. Den sidan hos dig som skyr kärleksförklaringar och tror att jag inte har plats för dig, eller att du inte har plats för mig, den kan jag inte med.
Jag har alltid haft plats för dig. Kommer alltid ha plats för dig. Du är min pappa och jag har alltid kämpat för vår relation, därför att jag vet att innerst inne älskar du mig också. Ditt känslomässiga språk är inte samma som mitt, men jag förstår ditt ändå. Men när du slutar nå ut och stänger mig ute känner jag mig ledsen.
Älskade pappa. Jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Snälla, släpp in mig. I mitt hjärta har du alltid rum, därför att du är min pappa. Du är inte perfekt, men det är inte jag heller. Det är det som är kärlek. Ovillkorlig kärlek.
Jag må älska dig ovillkorligen, men jag tror att du har satt villkor på dina relationer för att du inte tror att det finns plats för dig. Eller för att du tror att jag inte bryr mig. Det gör jag. Men jag kan inte vara ensam om att bry mig, vi är två i vår relation.
Jag kommer alltid ha plats för dig, men så länge bara jag sträcker ut min hand - kan jag inte nå dig.