Vid det här laget borde jag ha lärt mig när jag mår bättre, vad jag mår bättre av och hur jag ska ta tag i saker för att ta mig mot det målet. Att må bra. 

Men sen tänker jag att livet såklart inte är ett enda tillstånd. Jag kommer inte kunna trycka på en knapp eller gå ut genom en dörr för att må bra helt plötsligt. Det kommer vara ett spektrum, precis som för alla. Vissa bra dagar, andra dåliga. Förhoppningsvis mest bra dagar, minst dåliga. 

Just nu skulle jag nog säga att alla dagar medför något bra, men att jag resten av dagen upplever mest neutrala eller nedåtsträvande känslor. Svårt att beskriva det, men det är inte liksom rent dåliga känslor utan det är som att det mesta får en negativ klang eller en poänglöshet. 

Mina bästa känslor under en dag är definitivt de som uppkommer av att alltid vakna bredvid en katt som vill vara nära, att ha ork att leka med honom och att antingen vakna tillsammans med J eller när han äntligen kommer hem från jobbet. Det är som om någon tänder en liten brasa i hjärtat och istället för rök så pyr det bara ut massor av överväldigande glädje, kärlek och tacksamhet över att jag får äran att leva med dessa två. 

Jag har sedan ett utav många samtal med min terapeut försökt sluta jämföra mig själv med andras bedrifter och mina egna från förr. Istället försöker jag nu jämföra mig själv med noll. Om jag orkar göra två saker idag är det bättre än noll saker. Om jag inte orkar göra mer än en sak men tänkte göra minst fem, måste jag prioritera vad som är viktigast och utgå därifrån. En sak är fortfarande bättre än noll. Inte "Åh, nej. Jag gjorde inte fem saker. Jag är så dålig och lat" - istället "Skönt, det blev i alla fall en sak gjord!".

Det är inte lätt. Det går sakta. Men att bara få höra av en utomstående att jag låter starkare på rösten gjorde mig glad. Jämföra med noll, var det ju. Små steg räknas också. 

Jag önskar såklart att jag hade en knapp, men efter ännu ett samtal med terapeuten känns det ändå okej. Det är en ögonöppnare att faktiskt aktivt söka och försöka få hjälp och stöd, att hela tiden möta varje känsla istället för att trycka undan den och att försöka utvecklas och komma ur dåliga vanor, tankar och mönster. 

Tacksam ändå. Trots allt. 

Mitt emellan bättre och sämre

Bit för bit igen Kommentera
Vid det här laget borde jag ha lärt mig när jag mår bättre, vad jag mår bättre av och hur jag ska ta tag i saker för att ta mig mot det målet. Att må bra. 

Men sen tänker jag att livet såklart inte är ett enda tillstånd. Jag kommer inte kunna trycka på en knapp eller gå ut genom en dörr för att må bra helt plötsligt. Det kommer vara ett spektrum, precis som för alla. Vissa bra dagar, andra dåliga. Förhoppningsvis mest bra dagar, minst dåliga. 

Just nu skulle jag nog säga att alla dagar medför något bra, men att jag resten av dagen upplever mest neutrala eller nedåtsträvande känslor. Svårt att beskriva det, men det är inte liksom rent dåliga känslor utan det är som att det mesta får en negativ klang eller en poänglöshet. 

Mina bästa känslor under en dag är definitivt de som uppkommer av att alltid vakna bredvid en katt som vill vara nära, att ha ork att leka med honom och att antingen vakna tillsammans med J eller när han äntligen kommer hem från jobbet. Det är som om någon tänder en liten brasa i hjärtat och istället för rök så pyr det bara ut massor av överväldigande glädje, kärlek och tacksamhet över att jag får äran att leva med dessa två. 

Jag har sedan ett utav många samtal med min terapeut försökt sluta jämföra mig själv med andras bedrifter och mina egna från förr. Istället försöker jag nu jämföra mig själv med noll. Om jag orkar göra två saker idag är det bättre än noll saker. Om jag inte orkar göra mer än en sak men tänkte göra minst fem, måste jag prioritera vad som är viktigast och utgå därifrån. En sak är fortfarande bättre än noll. Inte "Åh, nej. Jag gjorde inte fem saker. Jag är så dålig och lat" - istället "Skönt, det blev i alla fall en sak gjord!".

Det är inte lätt. Det går sakta. Men att bara få höra av en utomstående att jag låter starkare på rösten gjorde mig glad. Jämföra med noll, var det ju. Små steg räknas också. 

Jag önskar såklart att jag hade en knapp, men efter ännu ett samtal med terapeuten känns det ändå okej. Det är en ögonöppnare att faktiskt aktivt söka och försöka få hjälp och stöd, att hela tiden möta varje känsla istället för att trycka undan den och att försöka utvecklas och komma ur dåliga vanor, tankar och mönster. 

Tacksam ändå. Trots allt.