Hur gör man när man inte vågar erkänna att orken tagit slut? Att glädjen i kroppen inte vill vara och att allt som finns kvar är mjölksyra? Att all glädje som kommer är kortvarig och att musklerna snart kommer att ge upp igen? 

Hur gör man? 
Hur hör man sig själv? 
När blir man frisk? 
Hur blir man frisk? 
Hur blir jag frisk? 

Jag har frågat mig själv samma fråga i en evighet. Jag vet inte än. Trots sjukskrivningar, KBT, bra jobb, fantastisk familj och vänner. Trots medicinering, trots kärlek, trots tak över huvudet och terapi. 

Jag börjar tro att jag aldrig kommer att kunna bli frisk. Att det är dags att acceptera att jag är sådan här. Att mina dagar är mer svartfärgade än andras. Att de är fläckade, att jag har fler nyanser i min livspalett. Mer svärta. 

Jag ljuger inte för någon egentligen. Fast det känns så när jag säger att allt är bra. Om den som hört mig säga det, läser det här och tycker att jag visst ljuger; vill jag säga att det är fel. Jag ljuger inte. Jag har accepterat att jag har svårare att känna glädje i det stora, att jag är beredd att kämpa mot det svarta och att mitt mål i livet måste vara den lilla glädjen. Stjärnglitter på en mörk himmel. Vita ljus i vinternatten. 

Jag har också accepterat att jag nog måste kämpa med det här hela livet. Och påminna mig själv om det.

Det lilla målet

Bit för bit igen Kommentera
Hur gör man när man inte vågar erkänna att orken tagit slut? Att glädjen i kroppen inte vill vara och att allt som finns kvar är mjölksyra? Att all glädje som kommer är kortvarig och att musklerna snart kommer att ge upp igen? 

Hur gör man? 
Hur hör man sig själv? 
När blir man frisk? 
Hur blir man frisk? 
Hur blir jag frisk? 

Jag har frågat mig själv samma fråga i en evighet. Jag vet inte än. Trots sjukskrivningar, KBT, bra jobb, fantastisk familj och vänner. Trots medicinering, trots kärlek, trots tak över huvudet och terapi. 

Jag börjar tro att jag aldrig kommer att kunna bli frisk. Att det är dags att acceptera att jag är sådan här. Att mina dagar är mer svartfärgade än andras. Att de är fläckade, att jag har fler nyanser i min livspalett. Mer svärta. 

Jag ljuger inte för någon egentligen. Fast det känns så när jag säger att allt är bra. Om den som hört mig säga det, läser det här och tycker att jag visst ljuger; vill jag säga att det är fel. Jag ljuger inte. Jag har accepterat att jag har svårare att känna glädje i det stora, att jag är beredd att kämpa mot det svarta och att mitt mål i livet måste vara den lilla glädjen. Stjärnglitter på en mörk himmel. Vita ljus i vinternatten. 

Jag har också accepterat att jag nog måste kämpa med det här hela livet. Och påminna mig själv om det.