Jag intalar mig själv att det är bra. Att jag bara borde sluta tvivla. Men jag kan inte sluta. Istället fortsätter jag att träffa honom och hoppas att vad som än är fel med mig ska gå bort. 


Det har nu gått tre veckor. Det har inte gått bort än. Vi har setts tre gånger. Han har sovit hos mig. Vi har inte haft sex. Jag har så svårt för den fysiska kontakten. Den intima kontakten. Jag blir helt förstörd. Känner mig stel. Tom. Rädd. Försöker bearbeta, försöker förstå varför. Men det går inte. 

Han är världens finaste mot mig. Verkligen helt olik alla andra killar som jag träffat. Jag borde inte känna mig så utanför. Borde känna mig centrerad. Han ser mig. Men jag ser inte honom. För jag ser inte ens mig själv ordentligt.

Allt jag ser är min ensamhet. Den jag saknar. Den jag är van vid. Allt jag ser är det jag vill ha. Det jag längtar till. Allt jag ser är en liten tjej fast i en ung kvinnas kropp som försöker växa upp men inte vågar. Hon är rädd för att ge hän. Hon är rädd för att bli dömd. För att bli sårad. Allt jag ser är dömande ögon. Allt jag hör i huvudet är röster som säger att jag är hon som blir ihop med någon bara för att ha någon. Hon som har en kille som gillar henne mer än hon gillar honom. Hon som är ett egoistiskt svin. Hon som är fast i sin egen självständighet. 

Och så återvänder jag till frågan; 
Varför gjorde jag det här från början?

Men det som händer i mig är bara följd av mina andra killars misstag. Deras behov av att sluka mig hel. Deras bristande respekt. Deras egoistiska beteende. Deras äckliga, förminskande, sårande ord. 

Synd att jag omedvetet måste straffa mig själv. Det är inte mitt fel att jag är trasig. Men jag hoppas att jag inte behöver allt för mycket hjälp för att bli hel igen. 


Hon som straffar sig själv för andras misstag

Bit för bit igen Kommentera

Jag intalar mig själv att det är bra. Att jag bara borde sluta tvivla. Men jag kan inte sluta. Istället fortsätter jag att träffa honom och hoppas att vad som än är fel med mig ska gå bort. 


Det har nu gått tre veckor. Det har inte gått bort än. Vi har setts tre gånger. Han har sovit hos mig. Vi har inte haft sex. Jag har så svårt för den fysiska kontakten. Den intima kontakten. Jag blir helt förstörd. Känner mig stel. Tom. Rädd. Försöker bearbeta, försöker förstå varför. Men det går inte. 

Han är världens finaste mot mig. Verkligen helt olik alla andra killar som jag träffat. Jag borde inte känna mig så utanför. Borde känna mig centrerad. Han ser mig. Men jag ser inte honom. För jag ser inte ens mig själv ordentligt.

Allt jag ser är min ensamhet. Den jag saknar. Den jag är van vid. Allt jag ser är det jag vill ha. Det jag längtar till. Allt jag ser är en liten tjej fast i en ung kvinnas kropp som försöker växa upp men inte vågar. Hon är rädd för att ge hän. Hon är rädd för att bli dömd. För att bli sårad. Allt jag ser är dömande ögon. Allt jag hör i huvudet är röster som säger att jag är hon som blir ihop med någon bara för att ha någon. Hon som har en kille som gillar henne mer än hon gillar honom. Hon som är ett egoistiskt svin. Hon som är fast i sin egen självständighet. 

Och så återvänder jag till frågan; 
Varför gjorde jag det här från början?

Men det som händer i mig är bara följd av mina andra killars misstag. Deras behov av att sluka mig hel. Deras bristande respekt. Deras egoistiska beteende. Deras äckliga, förminskande, sårande ord. 

Synd att jag omedvetet måste straffa mig själv. Det är inte mitt fel att jag är trasig. Men jag hoppas att jag inte behöver allt för mycket hjälp för att bli hel igen.