Jag är nu i en period då jag känner mig oändligt ensam. Ouppskattad och vilsen. Inte alls märkvärdig och absolut inte värdig. Synd jag? Finns jag? Varför är det alltid jag som anstränger mig, frågar, undrar, petar, tjatar och visar omtänksamhet? Varför får jag aldrig något tillbaka? 

Och eftersom jag inte känner mig nog uppmärksammad och uppskattad frågar jag mig själv; varför i hela jävla helvete anstränger du dig? Det är ingen som ser det iallafall. Och om någon ser det så var det ingen bedrift för det var självklart, eller något.

Nej. Jag blir bitter också. Ledsen. Besviken. Ser ni inte hur jag kämpar? Vilket jävla skitsnack. Dra åt helvete med er allihop, om jag inte duger. 

Det är inte första gången jag känner såhär, det händer ibland. Det upprepas och upprepas och jag lär mig aldrig. 

Den enda vän du har som bryr sig nog och verkligen skulle göra allt som du gör bor inte ens i din stad. 
Den enda som uppskattar dig som du uppskattar hen är din sambo. 
Den enda plats du får gränslös kärlek är i mammas famn. 

Tre personer. Tre. Jävla. Personer. Som jag älskar så jag spricker. Som jag är tacksam över så jag får ont i hjärtat. 

Men jag ställer upp och fixar och anstränger mig och försöker hålla ihop vänskap efter vänskap och relation efter relation, men allt bara faller isär som torra fnösken och brinner upp. Jag hade visst inte byggt det här med starka stockar utan med små jävla kvistar som brister under minsta vikt. 

Nä, vet du vad. Jag är så trött på att inte känna mig sedd. Snart orkar jag inte mer. Jag får sitta här ensam på min farstu med en kopp kaffe och min sambo, mamma på högtalartelefon och S på sms. 

Hej på er. God natt från en som tydligen inte ens har självrespekt nog att bryta trenden.


Svårbruten trend av ensamhet

Bit för bit igen Kommentera
Jag är nu i en period då jag känner mig oändligt ensam. Ouppskattad och vilsen. Inte alls märkvärdig och absolut inte värdig. Synd jag? Finns jag? Varför är det alltid jag som anstränger mig, frågar, undrar, petar, tjatar och visar omtänksamhet? Varför får jag aldrig något tillbaka? 

Och eftersom jag inte känner mig nog uppmärksammad och uppskattad frågar jag mig själv; varför i hela jävla helvete anstränger du dig? Det är ingen som ser det iallafall. Och om någon ser det så var det ingen bedrift för det var självklart, eller något.

Nej. Jag blir bitter också. Ledsen. Besviken. Ser ni inte hur jag kämpar? Vilket jävla skitsnack. Dra åt helvete med er allihop, om jag inte duger. 

Det är inte första gången jag känner såhär, det händer ibland. Det upprepas och upprepas och jag lär mig aldrig. 

Den enda vän du har som bryr sig nog och verkligen skulle göra allt som du gör bor inte ens i din stad. 
Den enda som uppskattar dig som du uppskattar hen är din sambo. 
Den enda plats du får gränslös kärlek är i mammas famn. 

Tre personer. Tre. Jävla. Personer. Som jag älskar så jag spricker. Som jag är tacksam över så jag får ont i hjärtat. 

Men jag ställer upp och fixar och anstränger mig och försöker hålla ihop vänskap efter vänskap och relation efter relation, men allt bara faller isär som torra fnösken och brinner upp. Jag hade visst inte byggt det här med starka stockar utan med små jävla kvistar som brister under minsta vikt. 

Nä, vet du vad. Jag är så trött på att inte känna mig sedd. Snart orkar jag inte mer. Jag får sitta här ensam på min farstu med en kopp kaffe och min sambo, mamma på högtalartelefon och S på sms. 

Hej på er. God natt från en som tydligen inte ens har självrespekt nog att bryta trenden.