En sak som jag precis insåg, eller åter insåg snarare. Jag har kommit långt sedan de där dagarna som utböling i skolkorridoren. Jag har stöpts om och byggt ut, rivits ned och gjutits ihop. Jag har blivit någon jag inte riktigt känner igen, men ändå är ganska stolt över. 

Sedan får jag syn på någon från den tiden, någon som på något sätt är förknippad med den där jävla tiden. De där äckliga jävla åren. Och så kommer klumpen i magen. Avundsjukan. Jag inbillar mig att de alltid haft det så lätt; de är så vackra, så omtyckta och tycks alltid ha haft allt. Oavsett hur de mått har de alltid haft allt och alltid sett ut som om de skulle gå på galamiddag. Själv ser jag ut som en jävla bajskorv även när jag fixar mig. Eller iallafall en bajskorv med lite glitter på. 

Men sanningen är den att jag inte har en aning om hur de där människorna har det. Hur de anser sitt liv vara. Det är kanske bara för mig det tycks skina lite extra i kanterna kring dem. Men jag har så svårt att tro att de tittar sig i spegeln och tycker att de är så fula som jag tycker att jag är ibland. Jag har så svårt att tänka mig att de någonsin tvivlar på sig själva, tänker att de bara mår bra jämt. Och mår alldeles särskilt bra när jag mår dåligt, bara för att jag minns att det var så det var förr. 

För den sakens skull är inte alla som jag får ont i magen av från förr vackra. Några av dem är fula som stryk. Men de är ändå på något sätt helt tillfreds med livet, trots att de är jävla svin. Svin som jag alltid kommer att minnas som svin trots att de är prinsar för andra. Jag kommer alltid kastas tillbaka, alltid få lika ont i magen, alltid känna mig lika liten, lika ful, lika obetydlig när jag möter mina svin från förr i nuet. Och jag kommer nog alltid att fyllas med samma äckel. Samma avundsjuka och förundran; hur fan gör de? 

Pärlesvin

Bit för bit igen Kommentera
En sak som jag precis insåg, eller åter insåg snarare. Jag har kommit långt sedan de där dagarna som utböling i skolkorridoren. Jag har stöpts om och byggt ut, rivits ned och gjutits ihop. Jag har blivit någon jag inte riktigt känner igen, men ändå är ganska stolt över. 

Sedan får jag syn på någon från den tiden, någon som på något sätt är förknippad med den där jävla tiden. De där äckliga jävla åren. Och så kommer klumpen i magen. Avundsjukan. Jag inbillar mig att de alltid haft det så lätt; de är så vackra, så omtyckta och tycks alltid ha haft allt. Oavsett hur de mått har de alltid haft allt och alltid sett ut som om de skulle gå på galamiddag. Själv ser jag ut som en jävla bajskorv även när jag fixar mig. Eller iallafall en bajskorv med lite glitter på. 

Men sanningen är den att jag inte har en aning om hur de där människorna har det. Hur de anser sitt liv vara. Det är kanske bara för mig det tycks skina lite extra i kanterna kring dem. Men jag har så svårt att tro att de tittar sig i spegeln och tycker att de är så fula som jag tycker att jag är ibland. Jag har så svårt att tänka mig att de någonsin tvivlar på sig själva, tänker att de bara mår bra jämt. Och mår alldeles särskilt bra när jag mår dåligt, bara för att jag minns att det var så det var förr. 

För den sakens skull är inte alla som jag får ont i magen av från förr vackra. Några av dem är fula som stryk. Men de är ändå på något sätt helt tillfreds med livet, trots att de är jävla svin. Svin som jag alltid kommer att minnas som svin trots att de är prinsar för andra. Jag kommer alltid kastas tillbaka, alltid få lika ont i magen, alltid känna mig lika liten, lika ful, lika obetydlig när jag möter mina svin från förr i nuet. Och jag kommer nog alltid att fyllas med samma äckel. Samma avundsjuka och förundran; hur fan gör de?