Det värsta är att jag inte minns att jag glömt det förrän min kropp börjar få abstinens. Ont i huvudet, illamående, yrsel, okontrollerbara känslor. Mina tårar ligger konstant innanför tröskeln på ögonlocken.
En tanke. En tanke räcker för att tårarna ska välla över kanten och blöta ner kinderna. Skapa salta spår och kliande hud.
En tanke med en miljon känslor på samma gång.
Jag känner mig så ensam idag. Ensam i min ångest. I min kamp mot mitt mörker. Jag vet ju att det är mitt mörker, att jag måste övervinna det där själv - men det hjälper ju såklart att med orken om jag har en hejarklack.
Jag känner mig ensam med ångest i min nästan bottenlösa håla av svart jävla gegga. Jag vill nästan begrava mig och försvinna.
Hur kan ingen se? Hur kan ingen SE? Varför HÖR ingen när jag försöker ropa? Skrika? Varför får jag inte någon hjälp? Rätt hjälp? Och vad är ens rätt hjälp?
Den här stunden, precis just nu, längtar jag bort ifrån. Jag vill ha framtidstro och ork, men mest av allt vill jag att det blir morgon så jag får äta medicin och på kvällen lite ostbågar.
Sen vill jag också bara säga att fyfan vad orättvist att jag inte har min allra störta stöttepelare i livet. Jag känner honom i hjärtat men jag önskar så mycket att jag fick känna hans kram. Min farfar. Min fina, fina, silverhåriga farfar. Med långt
ansikte och bestämd mun. Jag saknar dig så mycket.
Och nu ska jag sova. För jag orkar inte gråta mer ikväll.
Av och på
Bit för bit igen KommenteraDet värsta är att jag inte minns att jag glömt det förrän min kropp börjar få abstinens. Ont i huvudet, illamående, yrsel, okontrollerbara känslor. Mina tårar ligger konstant innanför tröskeln på ögonlocken.
En tanke. En tanke räcker för att tårarna ska välla över kanten och blöta ner kinderna. Skapa salta spår och kliande hud.
En tanke med en miljon känslor på samma gång.
Jag känner mig så ensam idag. Ensam i min ångest. I min kamp mot mitt mörker. Jag vet ju att det är mitt mörker, att jag måste övervinna det där själv - men det hjälper ju såklart att med orken om jag har en hejarklack.
Jag känner mig ensam med ångest i min nästan bottenlösa håla av svart jävla gegga. Jag vill nästan begrava mig och försvinna.
Hur kan ingen se? Hur kan ingen SE? Varför HÖR ingen när jag försöker ropa? Skrika? Varför får jag inte någon hjälp? Rätt hjälp? Och vad är ens rätt hjälp?
Den här stunden, precis just nu, längtar jag bort ifrån. Jag vill ha framtidstro och ork, men mest av allt vill jag att det blir morgon så jag får äta medicin och på kvällen lite ostbågar.
Sen vill jag också bara säga att fyfan vad orättvist att jag inte har min allra störta stöttepelare i livet. Jag känner honom i hjärtat men jag önskar så mycket att jag fick känna hans kram. Min farfar. Min fina, fina, silverhåriga farfar. Med långt
ansikte och bestämd mun. Jag saknar dig så mycket.
Och nu ska jag sova. För jag orkar inte gråta mer ikväll.