min drömvärld kan innehålla spår av ångest

Får jag kräkas? Jag vill kräkas. Jag är så trött. Min kropp gör ont. Min andning har stannat av. Det är ångesten förstås. Paniken den drar med sig. Har ingen kontroll. Den här veckan har gjort mig skör. Och det värsta är när folk tror att jag ska ge upp. Jag ger aldrig upp. Aldrig. Jag är en kämpe. Jag är starkare än få. Jag orkar hela vägen fram om så min hud skrapas upp längs med asfalten och jag så ska blöda ihjäl.

 

Jag känner att det är min rätt som människa att få klaga när det gör ont. Att jag ska få säga aj när det sticker till och att jag ska få vara ledsen över att det är jobbigt att gå igenom livet. Mina klagomål är betyder inte att jag är påväg att kapitulera utan snarare att jag är beredd att kämpa ännu hårdare, bara jag får säga det här högt en gång. Eller hundra gånger. Om det nu ger mig kraft, kan jag inte få leva på det då? 

 

Tack. Tack för att du respekterar detta och med stort hjärta och sinne ser att jag inte är en vekling och att jag är större än meningen som kommer ur mig. Större än humöret som speglar sig i rösten och i ansiktet. Jag borde inte bry mig alls, men det gör ont i mig ändå. Så jag tänker säga aj nu och efter det tänker jag lämna dig åt dina förutfattade meningar. Det gör mig inget gott ändå.