Tuff dag igen. Funderar på att sjukskriva mig själv. Lägga in mig på avdelning. Försvinna. 

Jag är som ett slukhål ingen orkar med. Jag känner hur avståndet ökar mellan mig och mina nära. 

De ringer inte. Jag ringer inte. De skriver inte. Jag skriver inte. Och om de skriver svarar jag inte. När de ringer ignorerar jag samtalet.

Jag mår så dåligt. Jag är så rädd. Och jag känner mig så ensam och osynlig - fast jag vet att det inte behöver vara så. 

Men jag vågar inte berätta eller erkänna hur dåligt det är. Inte för någon. Knappt ens mig själv. 

Slukhålet växer

Bit för bit igen Kommentera
Tuff dag igen. Funderar på att sjukskriva mig själv. Lägga in mig på avdelning. Försvinna. 

Jag är som ett slukhål ingen orkar med. Jag känner hur avståndet ökar mellan mig och mina nära. 

De ringer inte. Jag ringer inte. De skriver inte. Jag skriver inte. Och om de skriver svarar jag inte. När de ringer ignorerar jag samtalet.

Jag mår så dåligt. Jag är så rädd. Och jag känner mig så ensam och osynlig - fast jag vet att det inte behöver vara så. 

Men jag vågar inte berätta eller erkänna hur dåligt det är. Inte för någon. Knappt ens mig själv.