Jag vet inte varför det gör så ont i hjärtat på mig ibland. Jag vet att det är tröttsamt för andra att se på, att vistas i min närhet. Det är jobbigt för mig med. Jag hatar det. Men det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det, jag kan bara vänta och känna efter steg för steg. Vänta på att min kropp sakta ska vakna till liv igen. 
 
När det händer saker i mitt liv tycks jag ta åt mig och sjunka djupare än jag borde. Jag har ingen aning om varför det är så. Jag vet bara att det är så. Det kan vara svårt att acceptera, att jag inte kan förstå ens mig själv i mina svartaste moment. Men jag behöver inte förstå. Jag behöver bara acceptera. Acceptera mitt tillstånd och ta varje dag för vad den är. Ta varje minut, en i taget. 
 
Det där med positivt tänkande har aldrig rört vid mig. Positivt tänkande får mig att ruttna ihop och dö. Jag hatar när andra säger att det "bara är att ta tag i saker och ting, se det positivt och gå vidare". Jag hatar det därför att jag till viss del förstår att det är rätt, men allting är inte rätt för alla. Jag vet att det inte blir bättre av att jag bestämmer mig för att stänga in mig och gråta eller tjura. Men det är inte det jag vill, det är inte vad det här handlar om. 
 
Mina svartaste perioder handlar om att återhämta sig. Ta igen all tid som jag spenderat på att sätta gasen i fucking jävla botten. Köra tills däcken är borta och jag bara kör på metall. Jag fortsätter alltid lite till, ännu längre, fast jag vet att det gör så jävla ont tillslut. När jag då befinner mig i en vacker, färgglad period med ljus och insikt är det svårt att förstå att den människan ibland befinner sig så djupt ner i en grop att hon ser svart i flera veckor. 
 
Svart. Som en demon. Som om jag vore en demon. Det är jag inte. Jag är en människa som alltid tar i lite för mycket, lite för länge. Men trots att jag vet att det är så, kan jag inte förstå varför det måste bli så ibland. Varför jag måste uppleva saker och ting som svårare och tyngre än vad andra gör? Varför måste jag gå i ide ibland? Varför måste jag återhämta mig så länge? Skrapa ihop slamsorna och leta efter mig själv i den där jävla livslabyrinten? VARFÖR måste jag det? 
 
Jag är en nitlott på så många sätt. Och ibland kanske jag är en jävla jackpot. Men jag kan aldrig se mina kvalitéer i det där strålkastarljuset. Jag är rädd att det ska stiga mig åt huvudet. Precis som mörkret alltid drar mig så himla långt ner.

Stanna med mig

Bit för bit igen Kommentera
Jag vet inte varför det gör så ont i hjärtat på mig ibland. Jag vet att det är tröttsamt för andra att se på, att vistas i min närhet. Det är jobbigt för mig med. Jag hatar det. Men det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det, jag kan bara vänta och känna efter steg för steg. Vänta på att min kropp sakta ska vakna till liv igen. 
 
När det händer saker i mitt liv tycks jag ta åt mig och sjunka djupare än jag borde. Jag har ingen aning om varför det är så. Jag vet bara att det är så. Det kan vara svårt att acceptera, att jag inte kan förstå ens mig själv i mina svartaste moment. Men jag behöver inte förstå. Jag behöver bara acceptera. Acceptera mitt tillstånd och ta varje dag för vad den är. Ta varje minut, en i taget. 
 
Det där med positivt tänkande har aldrig rört vid mig. Positivt tänkande får mig att ruttna ihop och dö. Jag hatar när andra säger att det "bara är att ta tag i saker och ting, se det positivt och gå vidare". Jag hatar det därför att jag till viss del förstår att det är rätt, men allting är inte rätt för alla. Jag vet att det inte blir bättre av att jag bestämmer mig för att stänga in mig och gråta eller tjura. Men det är inte det jag vill, det är inte vad det här handlar om. 
 
Mina svartaste perioder handlar om att återhämta sig. Ta igen all tid som jag spenderat på att sätta gasen i fucking jävla botten. Köra tills däcken är borta och jag bara kör på metall. Jag fortsätter alltid lite till, ännu längre, fast jag vet att det gör så jävla ont tillslut. När jag då befinner mig i en vacker, färgglad period med ljus och insikt är det svårt att förstå att den människan ibland befinner sig så djupt ner i en grop att hon ser svart i flera veckor. 
 
Svart. Som en demon. Som om jag vore en demon. Det är jag inte. Jag är en människa som alltid tar i lite för mycket, lite för länge. Men trots att jag vet att det är så, kan jag inte förstå varför det måste bli så ibland. Varför jag måste uppleva saker och ting som svårare och tyngre än vad andra gör? Varför måste jag gå i ide ibland? Varför måste jag återhämta mig så länge? Skrapa ihop slamsorna och leta efter mig själv i den där jävla livslabyrinten? VARFÖR måste jag det? 
 
Jag är en nitlott på så många sätt. Och ibland kanske jag är en jävla jackpot. Men jag kan aldrig se mina kvalitéer i det där strålkastarljuset. Jag är rädd att det ska stiga mig åt huvudet. Precis som mörkret alltid drar mig så himla långt ner.