Jag har alltid tyckt att J är den lättaste jag vet att leva med. Att vi kompromissar, kommunicerar, möts på mitten och nästan aldrig bråkar. 

Det sista är delvis sant, om man menar höjda röster. Våra konflikter är tystare, men säkert lika arga. Jag driver på, jag säger ifrån, jag ifrågasätter, han kontrar men lägger sig snabbt. Det är så sällan han vinner ett gräl, för han ger sig bara. 

När jag tänker på det så vet jag att jag är den som driver oss. Om jag inte engagerade mig skulle vårt liv vara det planaste och mest händelselösa någonsin. Åtminstone så som det är nu. Det var annat i början, i nyförälskelsen. 

Han hänger mer bakom mig som en liten valp. Och jag är trött på att vara alfa. Jag vill ha en partner, inte en valp. 

Jag börjar undra om det verkligen ska vara vi två, igen. Samma fråga kommer åter. Förra gången frågade jag vad han ville, bad honom att sätta oss först och verkligen vara vid min sida i hela vårt gemensamma liv. 

Men vi är tillbaka igen. Och jag är trött igen. Ledsen och besviken på att han inte vill engagera sig själv. Ledsen över att jag inte förstår varför det bara inte fungerar, varför vill han inte växa upp med mig? Varför vill han inte vara min partner? 

Jag älskar honom så innerligt. Men precis som jag vet innerst inne, precis som jag sa förra gången, så vet jag inte om det räcker. Och jag går sönder inuti av sorg och undrar om det liv jag sett med honom var en dröm. En ensidig dröm, bara min egen, där han egentligen inte hörde hemma. 

Det känns som om vår kärlek är en skugga nu. En skugga av vad det kunnat vara, tunn och svart och bleknande i solskenet. Om du bara kunde förstå, att det krävs två, för att bygga ett liv där vi båda ryms. 

En kärlek i skugga

Bit för bit igen Kommentera
Jag har alltid tyckt att J är den lättaste jag vet att leva med. Att vi kompromissar, kommunicerar, möts på mitten och nästan aldrig bråkar. 

Det sista är delvis sant, om man menar höjda röster. Våra konflikter är tystare, men säkert lika arga. Jag driver på, jag säger ifrån, jag ifrågasätter, han kontrar men lägger sig snabbt. Det är så sällan han vinner ett gräl, för han ger sig bara. 

När jag tänker på det så vet jag att jag är den som driver oss. Om jag inte engagerade mig skulle vårt liv vara det planaste och mest händelselösa någonsin. Åtminstone så som det är nu. Det var annat i början, i nyförälskelsen. 

Han hänger mer bakom mig som en liten valp. Och jag är trött på att vara alfa. Jag vill ha en partner, inte en valp. 

Jag börjar undra om det verkligen ska vara vi två, igen. Samma fråga kommer åter. Förra gången frågade jag vad han ville, bad honom att sätta oss först och verkligen vara vid min sida i hela vårt gemensamma liv. 

Men vi är tillbaka igen. Och jag är trött igen. Ledsen och besviken på att han inte vill engagera sig själv. Ledsen över att jag inte förstår varför det bara inte fungerar, varför vill han inte växa upp med mig? Varför vill han inte vara min partner? 

Jag älskar honom så innerligt. Men precis som jag vet innerst inne, precis som jag sa förra gången, så vet jag inte om det räcker. Och jag går sönder inuti av sorg och undrar om det liv jag sett med honom var en dröm. En ensidig dröm, bara min egen, där han egentligen inte hörde hemma. 

Det känns som om vår kärlek är en skugga nu. En skugga av vad det kunnat vara, tunn och svart och bleknande i solskenet. Om du bara kunde förstå, att det krävs två, för att bygga ett liv där vi båda ryms.