Har inte skrivit på så länge nu, det är svårt att hitta orden. 

Jag är trött, så innerligt trött. Jag känner mig nedbruten och ett år har gått sen jag gick in i dvala. 

Ett år. Ett år sen jag erkände mig besegrad. Jag vet inte om jag rest mig än. Jag trodde det ett tag, men det var bara en dröm. En inbillning och en dröm. 

Nu är vi tillbaka i verkligheten. Och ändå - mitt i den mest bisarra situationen jag upplevt. En dödlig influensaepidemi hotar oss om axlarna. Det är overkligt. Men verkligt också. Jag saknar min frihet, men jag är tacksam om min karantän bidrar till andras levnad. Särskilt om det innebär att min familj förblir intakt. 

Jag har inte förändrat mitt liv så mycket. Jag är hemma jämt ändå. Men det är ensamt. Och det var ensamt långt innan också. Ensamheten är förtärande. Den slukar så mycket grymhet och svärta att det känns som gyttja att stå i. Ingen fast mark, bara svart gegga. 

Jag försöker hitta glädje, det gör jag. Men mest av allt hittar jag tillflykter. Jag vill så gärna orka ställa mig upp och göra rätt för mig, men jag är så trött. Igen. Och igen och igen. 

Tröttheten och ensamheten

Bit för bit igen Kommentera
Har inte skrivit på så länge nu, det är svårt att hitta orden. 

Jag är trött, så innerligt trött. Jag känner mig nedbruten och ett år har gått sen jag gick in i dvala. 

Ett år. Ett år sen jag erkände mig besegrad. Jag vet inte om jag rest mig än. Jag trodde det ett tag, men det var bara en dröm. En inbillning och en dröm. 

Nu är vi tillbaka i verkligheten. Och ändå - mitt i den mest bisarra situationen jag upplevt. En dödlig influensaepidemi hotar oss om axlarna. Det är overkligt. Men verkligt också. Jag saknar min frihet, men jag är tacksam om min karantän bidrar till andras levnad. Särskilt om det innebär att min familj förblir intakt. 

Jag har inte förändrat mitt liv så mycket. Jag är hemma jämt ändå. Men det är ensamt. Och det var ensamt långt innan också. Ensamheten är förtärande. Den slukar så mycket grymhet och svärta att det känns som gyttja att stå i. Ingen fast mark, bara svart gegga. 

Jag försöker hitta glädje, det gör jag. Men mest av allt hittar jag tillflykter. Jag vill så gärna orka ställa mig upp och göra rätt för mig, men jag är så trött. Igen. Och igen och igen.