Jag längtar så det gör ont. Vet ännu inte vem du är, vem du kommer bli? Jag har ingen aning om du, mitt barn, får brunt hår som mamma eller mörkblont som pappa? Ärver du min ögonfärg eller hans? Kommer jag se din morfar eller mormor i ditt leende? Din farmor eller farfar i ditt lynne?

Jag längtar så det gör ont, mitt barn. Jag vill föda dig, ge dig liv på samma jord som jag. Jag vill bära dig i min kropp, både utan och innan. Jag vill nära dig i din uppväxt och lära känna den du är.

Jag längtar efter allt du är, oavsett vem du är eller hur du ser ut. Du kommer vara mitt barn i alla dagar av mitt liv på jorden. Jag kommer vara din mamma alla dagar av ditt. 

Jag har längtat efter dig i 11 år. Jag har trott att jag inte kunnat längta ännu en dag, men efter alla år jag längtat så går det en dag till. Och en till. Och en till. 

Jag visste till och med när jag bara var 18 år att jag skulle få vänta på mina barn i minst 10 år till - det fanns inte plats i min kropp för mer oro än min egen förrän nu. Nu när jag är här så vet jag det. Jag har varit för bräcklig och livet för svårt. 

Nu står jag här vid anhalten. Väntar. Ivrigt. Jag hittade er pappa. Vi hittade varandra. Vi välkomnar er till jorden och jag längtar så det gör ont. 

Längtan är en känsla som likt kärlek uppfyller kropp och sinne med en dimma. I dimman finns bara det jag längtar efter och det slukar mitt förnuft och min reson. Jag vill ha det jag vill ha. Jag önskar mig min familj och det är det enda i världen jag kan se framför mig. 

Jag längtar så det gör ont. Jag väntar här, ibland otåligt och ilsket, ibland uppgivet och sorgset. Ibland är jag tacksam och lycklig. Jag vet ju att ni kommer. 

Jag önskar bara jag visste när. 
Men när du anländer kommer allt vara värt det. Och i min kärleksdimma kommer moderskapet att ta över och mitt barn kommer bli mitt allt. 

Jag längtar efter mitt barn. Mina barn. Var och ett. 
I alla känslosvall. På en bänk på perrongen. I gräset på ängen. Ståendes vid vägkanten. Jag finns här, när ni är redo att komma. 

Och jag längtar så det gör ont. 

Mitt barn

Bit för bit igen Kommentera
Jag längtar så det gör ont. Vet ännu inte vem du är, vem du kommer bli? Jag har ingen aning om du, mitt barn, får brunt hår som mamma eller mörkblont som pappa? Ärver du min ögonfärg eller hans? Kommer jag se din morfar eller mormor i ditt leende? Din farmor eller farfar i ditt lynne?

Jag längtar så det gör ont, mitt barn. Jag vill föda dig, ge dig liv på samma jord som jag. Jag vill bära dig i min kropp, både utan och innan. Jag vill nära dig i din uppväxt och lära känna den du är.

Jag längtar efter allt du är, oavsett vem du är eller hur du ser ut. Du kommer vara mitt barn i alla dagar av mitt liv på jorden. Jag kommer vara din mamma alla dagar av ditt. 

Jag har längtat efter dig i 11 år. Jag har trott att jag inte kunnat längta ännu en dag, men efter alla år jag längtat så går det en dag till. Och en till. Och en till. 

Jag visste till och med när jag bara var 18 år att jag skulle få vänta på mina barn i minst 10 år till - det fanns inte plats i min kropp för mer oro än min egen förrän nu. Nu när jag är här så vet jag det. Jag har varit för bräcklig och livet för svårt. 

Nu står jag här vid anhalten. Väntar. Ivrigt. Jag hittade er pappa. Vi hittade varandra. Vi välkomnar er till jorden och jag längtar så det gör ont. 

Längtan är en känsla som likt kärlek uppfyller kropp och sinne med en dimma. I dimman finns bara det jag längtar efter och det slukar mitt förnuft och min reson. Jag vill ha det jag vill ha. Jag önskar mig min familj och det är det enda i världen jag kan se framför mig. 

Jag längtar så det gör ont. Jag väntar här, ibland otåligt och ilsket, ibland uppgivet och sorgset. Ibland är jag tacksam och lycklig. Jag vet ju att ni kommer. 

Jag önskar bara jag visste när. 
Men när du anländer kommer allt vara värt det. Och i min kärleksdimma kommer moderskapet att ta över och mitt barn kommer bli mitt allt. 

Jag längtar efter mitt barn. Mina barn. Var och ett. 
I alla känslosvall. På en bänk på perrongen. I gräset på ängen. Ståendes vid vägkanten. Jag finns här, när ni är redo att komma. 

Och jag längtar så det gör ont.