min drömvärld kan innehålla spår av ångest

Jag har sovit som ett as de tre senaste nätterna. Min energinivå är låg. Mina känslor, mitt hjärta ligger utanför kroppen och bultar. 

Js mormor, älskade I, har somnat in. 19 oktober 2020, alldeles på morgonen. Den morgonen vaknade jag exakt 06:43. J skulle jobba, funderade vid samma tid på om han skulle ringa sin mamma, men struntade i det. Jag tänkte på mitt håll att: idag händer det. Och efter nio på morgonen ringde svärmor. När J kom hem en stund senare gick vi dit för att säga farväl. Jag har aldrig sett en död människa förut, men hon var fin, så mitt huvud förväntade sig att hon skulle andas. Det var så absurt. Jag kunde inte förstå. Aldrig sett J gråta så hemskt. Och vi grät ihop. Vi grät i princip hela dagen.

Jag har varit med om förluster förut. Det är inte främmande. Men sorgen är så olika varje gång. Den här gången är den explosiv och infaller i en period av mitt liv där jag precis har kommit in i rätt kanal, och så börjar livet brusa lite. 

Jag har inte bara tunn hud, utan också jävligt känslig. Jag vaktar varenda vrå av mitt hjärta och min själ. Varenda liten energidepå. Ingenting ska läcka, allting ska lagas och byggas på, allting är tillåtet och älskvärt. Inga känslor för små eller stora. Jag duger. Jag får finnas, mina känslor är mina.

Men inuti denna tunna hud, detta kroppsliga fodral, har mitt skelett vuxit sig starkt igen. Efter alla brott och alla sprickor i benen. Jag bryter mig inte längre på samma ställen som förut. 

Det är tur att skelettet äntligen är starkt. Tur att jag har en bra grund. Egentligen inte tur, det är ju ingen slump. Jag har jobbat hårt för detta. Men trots att skelettet nu är starkt betyder det ju inte att resten också är det. 

Så min tunna hud kan lägga, skrubbas och gå sönder. Jag måste plåstra om mig själv. Se till att inte förblöda. 

Jag är så noga nu. Med orken och vilan. Men känslorna de far och flyger åt alla håll. S sa att det var något med planeterna, Merkurius eller något. Har varit så sen i sensomras och det förklarar en del. Jag har varit så arg, och ledsen, och arg och utåtagerande så det är inte klokt. 

Jag är dock stolt över mig själv. Tack vare denna ilska och frustration så har jag lyckats vakta min kropp och min tunna hud bättre än någonsin. Visst har jag några skrapsår och så, men jag kan plåstra om det eftersom.

Och nu ska det största blödande såret få läka, ifred och i sällskap. Lilla I är en förlust vi väntat på i några veckor, men ändå inte kan ringa in. Det finaste är att hon fick det bästa slut en människa kan önska sig. I sin säng, i sitt hem, med sina döttrar omkring sig. Varm, älskad och förhoppningsvis utan smärta. 

Sov gott, älskade I.

Vi kommer sakna dig. Vi saknar dig nu. 

Och nu ska jag själv också sova en stund. Förhoppningsvis lite bättre än igår.