Ett antal lögner slipper fram under den tid vi spenderar i andras sällskap och i vårt eget. Jag ljuger mer än jag vill, men kanske allra mest för mig själv. Jag har svårt att erkänna för mig själv när det är dags att ge upp kampen mot ångesten och när det är dags att kämpa för att ta sig igenom de bakomliggande problemen som orsakar ångest. 

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Vet inte ens om jag kan kalla det för fel. Är det fel på mig? Är jag en person med funktionsnedsättning? Är det därför jag glömmer saker hela tiden? Är det därför jag tänker så mycket? Är det därför jag har så mycket ångest? Känner in så mycket från omgivningen? 

Jag tycker inte det är fel på personer med funktionsnedsättning, det är viktigt att säga. Det är två skilda frågor. Om det är fel på mig eller om jag har en funktionsnedsättning. 

Så till saken. Jag ljuger för mig själv. Och lite för andra. Det känns ganska normalt. Men den största lögnen jag berättat för mig själv många gånger är den där jag säger att jag vill ha ett förhållande, barn och ett samliv med någon - nu på en gång. Jag är inte där än. Jag har vetat det länge egentligen, känt att det inte kommer bli så förrän jag är äldre. Jag är inte redo, jag är allt för naiv. Allt för tankspridd och oengagerad. Det finns så mycket jag vill göra, se, uppleva innan det är dags.

Och i detta nu, kan jag inte se mig själv med någon. Det finns en som jag ser en framtid med, givetvis. Men alla andra är onödiga. Just nu vill jag inte ha någon. Just nu vill jag göra hjärtat till sten. Och när han kommer, då mjukar jag upp det igen. 

Vem han är, det vet inte jag. Det kanske är min son. Eller mitt livs kärlek. Saken är den att jag vet att en dag gifter jag mig, men den dagen är långt bort. Jag vet också att jag aldrig kommer nöja mig med ett vanligt liv, jag vill ha ovanligheter också. Jag vill bli utmanad. Jag vet att jag kommer att vara en fantastisk mamma till vilka barn jag än får med vilka pappor de än har. Det känns som att det likagärna skulle kunna sluta med fler. Trots att jag vill leva med någon livet ut. Men just därför liksom. 

Jag ville ha barn nu. Jag ville ha familjeliv nu. Men sen kom någon i vägen för det och nu vill jag bara klara skolan. Sen ska jag börja jobba. Ännu en lögn. Jag kanske inte får jobb, men att jobba med livet är också att jobba. Så kanske är det rätt ändå. 

Jag har ljugit många gånger

Bit för bit igen Kommentera
Ett antal lögner slipper fram under den tid vi spenderar i andras sällskap och i vårt eget. Jag ljuger mer än jag vill, men kanske allra mest för mig själv. Jag har svårt att erkänna för mig själv när det är dags att ge upp kampen mot ångesten och när det är dags att kämpa för att ta sig igenom de bakomliggande problemen som orsakar ångest. 

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Vet inte ens om jag kan kalla det för fel. Är det fel på mig? Är jag en person med funktionsnedsättning? Är det därför jag glömmer saker hela tiden? Är det därför jag tänker så mycket? Är det därför jag har så mycket ångest? Känner in så mycket från omgivningen? 

Jag tycker inte det är fel på personer med funktionsnedsättning, det är viktigt att säga. Det är två skilda frågor. Om det är fel på mig eller om jag har en funktionsnedsättning. 

Så till saken. Jag ljuger för mig själv. Och lite för andra. Det känns ganska normalt. Men den största lögnen jag berättat för mig själv många gånger är den där jag säger att jag vill ha ett förhållande, barn och ett samliv med någon - nu på en gång. Jag är inte där än. Jag har vetat det länge egentligen, känt att det inte kommer bli så förrän jag är äldre. Jag är inte redo, jag är allt för naiv. Allt för tankspridd och oengagerad. Det finns så mycket jag vill göra, se, uppleva innan det är dags.

Och i detta nu, kan jag inte se mig själv med någon. Det finns en som jag ser en framtid med, givetvis. Men alla andra är onödiga. Just nu vill jag inte ha någon. Just nu vill jag göra hjärtat till sten. Och när han kommer, då mjukar jag upp det igen. 

Vem han är, det vet inte jag. Det kanske är min son. Eller mitt livs kärlek. Saken är den att jag vet att en dag gifter jag mig, men den dagen är långt bort. Jag vet också att jag aldrig kommer nöja mig med ett vanligt liv, jag vill ha ovanligheter också. Jag vill bli utmanad. Jag vet att jag kommer att vara en fantastisk mamma till vilka barn jag än får med vilka pappor de än har. Det känns som att det likagärna skulle kunna sluta med fler. Trots att jag vill leva med någon livet ut. Men just därför liksom. 

Jag ville ha barn nu. Jag ville ha familjeliv nu. Men sen kom någon i vägen för det och nu vill jag bara klara skolan. Sen ska jag börja jobba. Ännu en lögn. Jag kanske inte får jobb, men att jobba med livet är också att jobba. Så kanske är det rätt ändå.