Jag har märkt att på sista tiden är jag helt utom kontroll. Det är helt fruktansvärt. 
 
Det värsta är att ju mer jag känner att jag inte har kontroll, desto mer självupptagen blir jag. Jag glömmer allt. Orkar inget. 
 
Jag har ingen hyfs kvar, ingen kärlek, ingenting. Det känns som om jag blivit en robot. Jag tillgodoser bara de mest panikartade behoven. Sömn, mat, toalett. 
 
Jag har ingenting kvar. Jag är tömd. Som en påse jävla köpt potatisgratäng som bara väller ut och sen är det bara lite sås kvar. Ingenting som är fast, bara jävla överflödig sås som inte går att klämma ut iallafall. 
 
Det är helt fruktansvärt. Jag har panik. Det är kaos. Jag orkar inte. Var ska jag ta vägen? Det är upplösningstillstånd i kroppen på mig. Det skriker: SPRING. SKRIK. GÖR VAD SOM HELST. BARA STICK. STANNA INTE. SLUTA ALDRIG SPRINGA. 
 
Jag känner mig död. Jag känner mig som att jag är förlamad i hela kroppen. Jag är medveten i huvudet, men ingenting känns meningsfullt eller viktigt. Det kittlar, skaver, värker och äcklar sig i mitt inre - men utanpå syns ingenting. Allting finns bara där inne.
 
Jag har panik och jag vill bort. Jag har till och med glömt hur man är kär. Jag kan inte vara kär just nu. Jag vill bara bort. Bort bort bort. Vill inte ens ha Orion. Inte ens träffa mig själv. Men det måste jag ju, jag måste rymmas där inne. Jag bor ju här. Men just nu hatar jag det. 

Krisartad mitt i äcklig självupptagenhet

Bit för bit igen Kommentera
Jag har märkt att på sista tiden är jag helt utom kontroll. Det är helt fruktansvärt. 
 
Det värsta är att ju mer jag känner att jag inte har kontroll, desto mer självupptagen blir jag. Jag glömmer allt. Orkar inget. 
 
Jag har ingen hyfs kvar, ingen kärlek, ingenting. Det känns som om jag blivit en robot. Jag tillgodoser bara de mest panikartade behoven. Sömn, mat, toalett. 
 
Jag har ingenting kvar. Jag är tömd. Som en påse jävla köpt potatisgratäng som bara väller ut och sen är det bara lite sås kvar. Ingenting som är fast, bara jävla överflödig sås som inte går att klämma ut iallafall. 
 
Det är helt fruktansvärt. Jag har panik. Det är kaos. Jag orkar inte. Var ska jag ta vägen? Det är upplösningstillstånd i kroppen på mig. Det skriker: SPRING. SKRIK. GÖR VAD SOM HELST. BARA STICK. STANNA INTE. SLUTA ALDRIG SPRINGA. 
 
Jag känner mig död. Jag känner mig som att jag är förlamad i hela kroppen. Jag är medveten i huvudet, men ingenting känns meningsfullt eller viktigt. Det kittlar, skaver, värker och äcklar sig i mitt inre - men utanpå syns ingenting. Allting finns bara där inne.
 
Jag har panik och jag vill bort. Jag har till och med glömt hur man är kär. Jag kan inte vara kär just nu. Jag vill bara bort. Bort bort bort. Vill inte ens ha Orion. Inte ens träffa mig själv. Men det måste jag ju, jag måste rymmas där inne. Jag bor ju här. Men just nu hatar jag det.