Åh vad det gör ont att leva ibland. Jag är påväg upp nu, påväg ut ur det värsta som hänt mig i hela historien. Det är vad jag försöker inbilla mig själv iallafall. Någon tog mitt hjärta och satte det i magen, sedan råkade jag blöda ut det. Det gjorde så jävla ont. Hela jävla grejen bara gjorde ont. Det river i mig så fort jag tänker på det. Och tack vare den lilla, lilla hjärtklumpen som jag aldrig ska få se växa, känns det som om någon ätit upp mig inifrån. Det känns som att jag förlorat en del av mig själv, samtidigt som jag hittat något där inne.
Jag hittade ett fokus. Ett varför. Mitt varför. Men jag förlorade på sätt och vis min syn på den människa som bidrog till min situation. Jag tror att det var där vår separering började ordentligt, åtminstone från mitt håll. Och nu känns det som om jag lever utan den där bultande maskinen i bröstet. Jag vet att den finns där, men vad bultar det för? Varför bultar det när jag inte ens kan säga varför jag vill gå upp på morgonen längre? Varför bultar det när jag bara vill knäa hela jävla situationen i skrevet och skrika livet i ansiktet?
Allt känns så jävla orättvist vissa dagar. Varför ska vissa saker vara så mycket svårare för mig än det är för andra? Jag kämpar och kämpar. Men fyfan. Idag trampar jag inte vatten, idag trampar jag giftig jävla äckelgyttja.
Saker jag åstadkommit idag:
- Lyckats skriva 2, nästan 3 tentafrågor på den giftigaste saken i min tillvaro.
- Plockat undan lite pappersskräp.
- Hittat lite lycka i att jag delar samma musiksmak som en utav mina favoritartister.
- Sålt 1 propolis.
Jag åstadkom iallafall något
Bit för bit igen KommenteraÅh vad det gör ont att leva ibland. Jag är påväg upp nu, påväg ut ur det värsta som hänt mig i hela historien. Det är vad jag försöker inbilla mig själv iallafall. Någon tog mitt hjärta och satte det i magen, sedan råkade jag blöda ut det. Det gjorde så jävla ont. Hela jävla grejen bara gjorde ont. Det river i mig så fort jag tänker på det. Och tack vare den lilla, lilla hjärtklumpen som jag aldrig ska få se växa, känns det som om någon ätit upp mig inifrån. Det känns som att jag förlorat en del av mig själv, samtidigt som jag hittat något där inne.
Jag hittade ett fokus. Ett varför. Mitt varför. Men jag förlorade på sätt och vis min syn på den människa som bidrog till min situation. Jag tror att det var där vår separering började ordentligt, åtminstone från mitt håll. Och nu känns det som om jag lever utan den där bultande maskinen i bröstet. Jag vet att den finns där, men vad bultar det för? Varför bultar det när jag inte ens kan säga varför jag vill gå upp på morgonen längre? Varför bultar det när jag bara vill knäa hela jävla situationen i skrevet och skrika livet i ansiktet?
Allt känns så jävla orättvist vissa dagar. Varför ska vissa saker vara så mycket svårare för mig än det är för andra? Jag kämpar och kämpar. Men fyfan. Idag trampar jag inte vatten, idag trampar jag giftig jävla äckelgyttja.
Saker jag åstadkommit idag:
- Lyckats skriva 2, nästan 3 tentafrågor på den giftigaste saken i min tillvaro.
- Plockat undan lite pappersskräp.
- Hittat lite lycka i att jag delar samma musiksmak som en utav mina favoritartister.
- Sålt 1 propolis.