Jag började skriva till dig. Men mitt i inser jag att om jag klickar på skicka kommer du kanske att tro att jag är på väg någonstans. Det är jag inte. Inte vad jag tror iallafall. Jag inser också att om jag skickar kommer det att såra oss. Det är vad jag tror iallafall. Och om den chansen finns så tar jag den inte. För jag gör vad som helst - bara jag får ha dig i mitt liv. Bara jag får älska dig. Och bara jag får din kärlek ett litet tag till. Jag älskar dig så det gör ont. Och just nu är det vad som håller mig vid liv. 


Jag vill inte att du ska veta hur skör min tråd är. Då kommer du att bli förkrossad. Och jag vill inte krossa dig. Eller någon annan. Därför är det här ett smärtsamt utkast på ett meddelande som aldrig blir skickat inatt. 


"Så fort jag är ensam går jag in i ett svart hål. Det är jobbigt att erkänna det... men nu ligger jag här sömnlös och orolig. Jag vill inte oroa dig, så jag har inte sagt det. Istället ligger jag här och gråter. Önskar att jag kunde orka mer. Men fan vad svårt det är. Jag är en tyngd. Jag känner det själv. Är så rädd för att förlora dig. Men allra mest är jag rädd för att förlora mig själv i ett vakuum av vansinnigt självplågande. 


Du är så fin. Vet du det? Jag älskar dig så mycket. Fast jag känner mig så svart och tung håller jag mig flytande med dig. 


Jag vet inte varför jag åker till Falun varje vecka. Jag borde vara hemma. Jag är en fara för mig själv. Men varje helg längtar jag efter att vara ensam. Fast jag mår som sämst då. 


Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. Och jag saknar dig ännu mer när du är borta. Imorgon när jag vaknar kommer allt att vara som vanligt. Jag går tillbaka till att klara mig själv och du går tillbaka till att inte veta. För jag skickade aldrig det här. Utan låg ensam i tystnad. Mitt enda sällskap är maskiner på vägen som får hela mina fönster att vibrera och min kropp att försättas i panik. Här ligger jag och har ont i hela kroppen. Och hoppas att det bara ska ta slut. Att min ångestattack ska avta och min kropp ska ge upp sin påhittade kamp för livet. Och jag önskar att jag bara vågade klicka på skicka. 


Men det gör jag inte. För jag vill inte att du ska bli orolig. Och jag vill bara klara mig själv."


Utkast på något som aldrig når fram

Bit för bit igen Kommentera

Jag började skriva till dig. Men mitt i inser jag att om jag klickar på skicka kommer du kanske att tro att jag är på väg någonstans. Det är jag inte. Inte vad jag tror iallafall. Jag inser också att om jag skickar kommer det att såra oss. Det är vad jag tror iallafall. Och om den chansen finns så tar jag den inte. För jag gör vad som helst - bara jag får ha dig i mitt liv. Bara jag får älska dig. Och bara jag får din kärlek ett litet tag till. Jag älskar dig så det gör ont. Och just nu är det vad som håller mig vid liv. 


Jag vill inte att du ska veta hur skör min tråd är. Då kommer du att bli förkrossad. Och jag vill inte krossa dig. Eller någon annan. Därför är det här ett smärtsamt utkast på ett meddelande som aldrig blir skickat inatt. 


"Så fort jag är ensam går jag in i ett svart hål. Det är jobbigt att erkänna det... men nu ligger jag här sömnlös och orolig. Jag vill inte oroa dig, så jag har inte sagt det. Istället ligger jag här och gråter. Önskar att jag kunde orka mer. Men fan vad svårt det är. Jag är en tyngd. Jag känner det själv. Är så rädd för att förlora dig. Men allra mest är jag rädd för att förlora mig själv i ett vakuum av vansinnigt självplågande. 


Du är så fin. Vet du det? Jag älskar dig så mycket. Fast jag känner mig så svart och tung håller jag mig flytande med dig. 


Jag vet inte varför jag åker till Falun varje vecka. Jag borde vara hemma. Jag är en fara för mig själv. Men varje helg längtar jag efter att vara ensam. Fast jag mår som sämst då. 


Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. Och jag saknar dig ännu mer när du är borta. Imorgon när jag vaknar kommer allt att vara som vanligt. Jag går tillbaka till att klara mig själv och du går tillbaka till att inte veta. För jag skickade aldrig det här. Utan låg ensam i tystnad. Mitt enda sällskap är maskiner på vägen som får hela mina fönster att vibrera och min kropp att försättas i panik. Här ligger jag och har ont i hela kroppen. Och hoppas att det bara ska ta slut. Att min ångestattack ska avta och min kropp ska ge upp sin påhittade kamp för livet. Och jag önskar att jag bara vågade klicka på skicka. 


Men det gör jag inte. För jag vill inte att du ska bli orolig. Och jag vill bara klara mig själv."