Det är en smärta vi gång på gång väljer framför allting annat, för att vi vet att det är värt det. För att allt det fina väger upp för det som är smärtsamt. För att utan smärtan skulle resten inte bli lika vackert.
Just nu befinner jag mig i smärtan. Vem sa att processen med att försöka skaffa barn skulle bli lätt? Att vi skulle vara kära hela tiden? Bara tänka positivt? Vi har försökt i 3 månader. Det är en minut i jämförelse med många andra. Men det är tre månader av väntan, försök till att pricka rätt, kissa på stickor, ångest, besvikelse och ledsamhet.
Jag har längtat efter mina barn sedan jag var barn själv. Sedan så länge jag kan minnas. På allvar längtat sen jag var 18 år. Det är 10 år.
Vi kanske har försökt i 3 månader, visst. Men jag har längtat i 10 år. I den här kroppen bor det uppdämd besvikelse så det skvalpar om det. Fan, det är ju sprickor i den här dammen. Är det ingen som lagar längre? Nej. Hon har gått och gömt sig. Hon orkar inte mer. Faktiskt, så står hon nog i botten på fördämningen där nere. När allt spricker så hänger hon nog med.
Vem sa att det skulle bli enkelt?
Egentligen visste jag ju. Att det kunde bli svårt för mig. Det sa hon ju, läkaren på gyn i Falun. Det fanns ägg men det var inte säkert om eller när de släppte.
Men ändå. Ändå hoppades jag att vi skulle slippa det tråkiga. Att vi skulle lyckas tidigare.
Jag vet att det bara är tre, men i mitt hjärta är det fem. Tio. 1000. Och mellan oss är det en ocean av andra saker att tänka på.
Det är inte konstigt att man skiljer sig eller gör slut över det här med barn. Oavsett skede. Det är känslomässiga påfrestande innan de ens har kommit.
Snart blir det vackert, men lite till gör det ont.
Det gör ont att älska
Bit för bit igen KommenteraDet är en smärta vi gång på gång väljer framför allting annat, för att vi vet att det är värt det. För att allt det fina väger upp för det som är smärtsamt. För att utan smärtan skulle resten inte bli lika vackert.
Just nu befinner jag mig i smärtan. Vem sa att processen med att försöka skaffa barn skulle bli lätt? Att vi skulle vara kära hela tiden? Bara tänka positivt? Vi har försökt i 3 månader. Det är en minut i jämförelse med många andra. Men det är tre månader av väntan, försök till att pricka rätt, kissa på stickor, ångest, besvikelse och ledsamhet.
Jag har längtat efter mina barn sedan jag var barn själv. Sedan så länge jag kan minnas. På allvar längtat sen jag var 18 år. Det är 10 år.
Vi kanske har försökt i 3 månader, visst. Men jag har längtat i 10 år. I den här kroppen bor det uppdämd besvikelse så det skvalpar om det. Fan, det är ju sprickor i den här dammen. Är det ingen som lagar längre? Nej. Hon har gått och gömt sig. Hon orkar inte mer. Faktiskt, så står hon nog i botten på fördämningen där nere. När allt spricker så hänger hon nog med.
Vem sa att det skulle bli enkelt?
Egentligen visste jag ju. Att det kunde bli svårt för mig. Det sa hon ju, läkaren på gyn i Falun. Det fanns ägg men det var inte säkert om eller när de släppte.
Men ändå. Ändå hoppades jag att vi skulle slippa det tråkiga. Att vi skulle lyckas tidigare.
Jag vet att det bara är tre, men i mitt hjärta är det fem. Tio. 1000. Och mellan oss är det en ocean av andra saker att tänka på.
Det är inte konstigt att man skiljer sig eller gör slut över det här med barn. Oavsett skede. Det är känslomässiga påfrestande innan de ens har kommit.
Snart blir det vackert, men lite till gör det ont.