Om konsten. Just nu. Min hand känns ostadig och ovan vid uttryck. Jag som alltid vänt mig inåt, alltid vänt mig mot ett universum av färg när verkligheten känts för svår eller stor. 

Nu känns färg, form, liv och rörelse som en främmande värld jag inte längre har tillträde till. En värld jag vandrat i någonstans i tiden, men inte längre hittar eller förstår. 

Jag försöker låta mig känna sorg över det, men måste samtidigt påminna mig om att det är övergående. Som om min kreativitet har gått i ide en stund, vilar och måste få tid innan våren kan blomstra. 

En annan sida av mig känner bara den där sorgen. Som att jag tappat det, aldrig någonsin egentligen ägt någon förmåga eller kunskap. 

Men jag vet att det är tvivel mer än sorg. Bara för att träden känns kala nu, behöver dem inte alltid vara det. Jag känner mig naken. Jag känner mig tom. Jag känner mig berövad på det som alltid varit min värld. Min egen tillflyktsort. 

Snart blommar den. Kanske inte imorgon. Kanske inte ens om en månad. Men jag måste tro att den finns, att den sover nu. Är under uppbyggnad. 

Precis som jag. Ett renoveringsobjekt. Just nu pågår uppbyggnad av min kreativitet, förra året jobbade man mest på energidepåerna. 

Snart. Snart kommer greppet om penseln tillbaka.

Jag har tappat greppet

Bit för bit igen Kommentera
Om konsten. Just nu. Min hand känns ostadig och ovan vid uttryck. Jag som alltid vänt mig inåt, alltid vänt mig mot ett universum av färg när verkligheten känts för svår eller stor. 

Nu känns färg, form, liv och rörelse som en främmande värld jag inte längre har tillträde till. En värld jag vandrat i någonstans i tiden, men inte längre hittar eller förstår. 

Jag försöker låta mig känna sorg över det, men måste samtidigt påminna mig om att det är övergående. Som om min kreativitet har gått i ide en stund, vilar och måste få tid innan våren kan blomstra. 

En annan sida av mig känner bara den där sorgen. Som att jag tappat det, aldrig någonsin egentligen ägt någon förmåga eller kunskap. 

Men jag vet att det är tvivel mer än sorg. Bara för att träden känns kala nu, behöver dem inte alltid vara det. Jag känner mig naken. Jag känner mig tom. Jag känner mig berövad på det som alltid varit min värld. Min egen tillflyktsort. 

Snart blommar den. Kanske inte imorgon. Kanske inte ens om en månad. Men jag måste tro att den finns, att den sover nu. Är under uppbyggnad. 

Precis som jag. Ett renoveringsobjekt. Just nu pågår uppbyggnad av min kreativitet, förra året jobbade man mest på energidepåerna. 

Snart. Snart kommer greppet om penseln tillbaka.