min drömvärld kan innehålla spår av ångest

Hej S.

 

Jag har precis kommit hem från ett par timmar gråtandes i A's soffa och om den var gjord av sten skulle den ha blöta fläckar på sig. Jag ville gå hem till dig, men jag är så jävla rädd att om jag går till dig så blir du rädd. Jag vill inte att du ska vara rädd. Du sa till mig att jag inte får försvinna. Jag lovade dig att jag inte skulle göra det. Här sitter jag ändå nu och skriver ett brev, inte för att jag ska försvinna, utan för att det känns som att du ska försvinna. Jag saknar dig redan.

 

Du ligger och sover i din säng inte ens två minuter ifrån mig, men du är på väg bort från mig. Jag vill inte att du ska försvinna. Lova mig att du inte gör det. Du är den bästa person jag någonsin träffat, vi är så olika och ändå är vi så lika. Redan från första gången vi umgicks så visste jag att jag alltid ville ha dig i mitt liv. Du var allt jag någonsin velat ha i en vän. Det är du än. Men det finns en sak jag saknar hos dig, som jag har lite för mycket av hos mig.

 

Känslor. Det kunde du ha listat ut. Jag skulle så gärna ha gått till dig klockan halv tolv ikväll, men jag visste att om jag ringde dig gråtandes eller knackade på din dör så skulle du ha blivit rädd. Eller det tror jag iallafall. Det är min magkänsla. Jag är rädd att du ska se exakt hur dåligt jag mår och att du ska tro att jag ska försvinna, vilket gör att du istället ryggar tillbaka och väljer att försvinna först för att slippa bli sårad. Jag vet inte om jag har rätt eller fel, men jag vet att det är så jag tänker.

 

Jag önskar att jag visste hur du tänkte. Jag vill så gärna veta. Jag vill så gärna veta exakt vad det är du tänker på, hur du mår inuti, hur långt i din sorgeprocess du kommit, vad du äter, om du äter, om du gråter eller om du stirrar i taket när du är alldeles, alldeles ensam i din lägenhet?

 

Jag vet vad jag gör. Vad jag gjorde. Jag spenderade alldeles för mycket pengar. Slöt in mig själv. Slutade umgås med mina vänner allt mer. Tröståt. Numera stirrar jag i taket, spelar fåniga spel, äter inte alls eller bara onyttiga saker, känner mig ensam och tänker på om du ska försvinna. Tja, det och en hel massa andra saker. Men du är en stor del av mitt liv. Jag skulle gärna göra allt med dig. Om vi kunde bo ihop skulle jag vara väldigt glad.

 

Önskar att du på något sätt ville öppna dig för mig. Att jag vågade öppna mig framför dina ögon och säga allt det här, för att se din reaktion. Men jag är rädd att du inte ska ha något att säga för att du inte tycker om att visa dina känslor. Men snälla, ta lite av mina. Och känn.

 

Jag känner att du är den där bästa vännen som jag väntat på i hela mitt liv, som äntligen har hittat hit och som jag nu tänker släpa med mig hela livet. Jag älskar dig. Du är så jävla bra. Du ger mitt liv kvalité.

 

Stäng inte ner. Försvinn inte. Lämna mig inte. Snälla. Jag ber dig. Och om du gör det, snälla kom tillbaka.