Jag har äntligen börjat komma ur min "vill-fly-allt-och-börja-om"-fas, har äntligen börjat känna mig som en människa igen och inser nu detta. Egentligen inser jag två saker, så måste lista dessa innan jag tappar tråden.

1. Jag vill ha mer RIV i min sambo under sex men känner skuld över detta pga trauma i mitt förra förhållande

2. Jag har ett beteendemönster som är otroligt påfrestande. 

Vi börjar med 1. Jag kollade på filmen 365 days idag fast jag visste att jag egentligen inte vill bidra till tittarsifforna på en sådan film. Jag visste redan innan att den handlade om en mans kontroll över en kvinna och är därmed synonym med vad jag tycker är helt jävla befängt. 

MEN jag såg alltså på denna film. OCH VAD HÄNDER? Jo, följande;
Jag blir fruktansvärt provocerad av hur sjukt det är att en man får syn på en kvinna och bestämmer sig för att han ska kidnappa henne och sedan ge henne 365 dagar att bli kär. Mm, mysig kille. Han är förstås svinrik, hans yrke råkar vara maffiaboss och har noll tålamod när hon gör normalt motstånd mot hans handlingar. Detta äcklar mig. 
MEN så kommer det något med den där sexuella biten som jag motvilligt gillar. Det där rivet, drivet, av att vara så jävla tänd på någon och hur han tar i henne... ja men snälla någon. Fan vad jag saknar det! Är det därför man börjar med sexlekar? För att få den känslan igen? 
Hur som helst så vågar jag inte riktigt berätta det här, för det är nämligen så att jag i mitt förra förhållande blev våldtagen och det gav mig sexuellt trauma som jag självfallet bar med mig även in i detta förhållande. Det har jobbats bort till stor del, den rädslan jag hade, men hur vågar jag ta in mer riv utan att också skrapa på den där skorpan? Jag är rädd, faktiskt. Men det där pirret, det är typ halva grejen. 

Okej, då kommer vi nu till punkt 2. 
Mitt mönster. Inte helt utstakat, men lite ändå. Kanske är det bara en ram än så länge, men det byggs ihop. Det blir bra. Bilden ska målas upp först.

  1. Jag är normala jag. Glad, lite fyndig, kreativ och kärleksfull. Jag målar, hittar på saker och försöker ta tag i grejer så jag minskar ångesten. 
  2. Jag börjar komma igång! Blir ännu gladare, vill måla massor, skapa massor, vara så grymt produktiv och NJUTA. 
  3. Jag blir hyperaktiv pga inspirationsflödet bara sprutar in information och jag lapar i mig som en jävla maskin. Mata på bara! Startar ungefär tio projekt samtidigt. 
  4. Jag börjar gå ner mig. Inser att dygnet inte har 72 timmar och tycker det blir för mycket. Jag skjuter saker framför mig och löser det jag orkar eller måste.
  5. Jag blir handlingsförlamad och trött. Helt utbränd och orkar inte med varken mig själv eller andra. Vill bara sova. Inte träffa någon.
  6. Jag börjar vakna till! Tar tag i någon grej, orkar med lite mer. Försöker ta det en sak i taget. 
  7. Jag hittar tillbaka, kreativiteten börjar smyga sig på. Något inspirerar mig att orka igen! Jag börjar gå utanför dörren igen. 
  8. Tillbaka på ruta 1. 
Den största frågan som snurrar i mitt huvud nu är den här: är jag bipolär? Min terapeut pratade om det i förbifarten flera gånger, men vi gick aldrig in på det. Tänk om jag är bipolär? Det skulle ju innebära så himla mycket förklaringar för mig. Och kanske, kanske, kan jag få rätt hjälp. 

Jag hoppas det. 

Rivig och kanske bipolär?

Bit för bit igen Kommentera
Jag har äntligen börjat komma ur min "vill-fly-allt-och-börja-om"-fas, har äntligen börjat känna mig som en människa igen och inser nu detta. Egentligen inser jag två saker, så måste lista dessa innan jag tappar tråden.

1. Jag vill ha mer RIV i min sambo under sex men känner skuld över detta pga trauma i mitt förra förhållande

2. Jag har ett beteendemönster som är otroligt påfrestande. 

Vi börjar med 1. Jag kollade på filmen 365 days idag fast jag visste att jag egentligen inte vill bidra till tittarsifforna på en sådan film. Jag visste redan innan att den handlade om en mans kontroll över en kvinna och är därmed synonym med vad jag tycker är helt jävla befängt. 

MEN jag såg alltså på denna film. OCH VAD HÄNDER? Jo, följande;
Jag blir fruktansvärt provocerad av hur sjukt det är att en man får syn på en kvinna och bestämmer sig för att han ska kidnappa henne och sedan ge henne 365 dagar att bli kär. Mm, mysig kille. Han är förstås svinrik, hans yrke råkar vara maffiaboss och har noll tålamod när hon gör normalt motstånd mot hans handlingar. Detta äcklar mig. 
MEN så kommer det något med den där sexuella biten som jag motvilligt gillar. Det där rivet, drivet, av att vara så jävla tänd på någon och hur han tar i henne... ja men snälla någon. Fan vad jag saknar det! Är det därför man börjar med sexlekar? För att få den känslan igen? 
Hur som helst så vågar jag inte riktigt berätta det här, för det är nämligen så att jag i mitt förra förhållande blev våldtagen och det gav mig sexuellt trauma som jag självfallet bar med mig även in i detta förhållande. Det har jobbats bort till stor del, den rädslan jag hade, men hur vågar jag ta in mer riv utan att också skrapa på den där skorpan? Jag är rädd, faktiskt. Men det där pirret, det är typ halva grejen. 

Okej, då kommer vi nu till punkt 2. 
Mitt mönster. Inte helt utstakat, men lite ändå. Kanske är det bara en ram än så länge, men det byggs ihop. Det blir bra. Bilden ska målas upp först.

  1. Jag är normala jag. Glad, lite fyndig, kreativ och kärleksfull. Jag målar, hittar på saker och försöker ta tag i grejer så jag minskar ångesten. 
  2. Jag börjar komma igång! Blir ännu gladare, vill måla massor, skapa massor, vara så grymt produktiv och NJUTA. 
  3. Jag blir hyperaktiv pga inspirationsflödet bara sprutar in information och jag lapar i mig som en jävla maskin. Mata på bara! Startar ungefär tio projekt samtidigt. 
  4. Jag börjar gå ner mig. Inser att dygnet inte har 72 timmar och tycker det blir för mycket. Jag skjuter saker framför mig och löser det jag orkar eller måste.
  5. Jag blir handlingsförlamad och trött. Helt utbränd och orkar inte med varken mig själv eller andra. Vill bara sova. Inte träffa någon.
  6. Jag börjar vakna till! Tar tag i någon grej, orkar med lite mer. Försöker ta det en sak i taget. 
  7. Jag hittar tillbaka, kreativiteten börjar smyga sig på. Något inspirerar mig att orka igen! Jag börjar gå utanför dörren igen. 
  8. Tillbaka på ruta 1. 
Den största frågan som snurrar i mitt huvud nu är den här: är jag bipolär? Min terapeut pratade om det i förbifarten flera gånger, men vi gick aldrig in på det. Tänk om jag är bipolär? Det skulle ju innebära så himla mycket förklaringar för mig. Och kanske, kanske, kan jag få rätt hjälp. 

Jag hoppas det.