min drömvärld kan innehålla spår av ångest

Något som jag mer och mer finner vara så oerhört frustrerande i mitt liv är den paradoxala bild av mig själv jag har.
Å ena sidan är jag hur stark som helst, å andra sidan är jag en jävla mes. Å ena sidan är jag en kvinna som skulle vilja erövra en hel värld, å andra sidan gömmer jag mig bakom dörren. Å ena sidan är jag erfaren, å andra sidan är jag så jävla ung. Å ena sidan har jag så mycket att ge, å ena sidan har jag ingenting kvar. Å ena sidan kan jag klara allt, å andra sidan vet jag ingenting.

Vad är det för världsbild jag har? Mitt universum verkar inte vilja hitta sin balans. Eller är det jag som inte kan hitta balans? Som inte vill? Strider jag emot? Hur stoppar jag mig själv?

Jag är inte den jag är. Utåt gömmer jag så mycket. Inåt visar jag hela registret. Inåt kan jag skapa stordåd och vara helt fantastisk. Utåt känns det som att allt jag har att ge inte är en bråkdel så bra som alla andras förmågor. Som om jag bleknar i deras skuggor. Som om jag inte ens har en skugga. Som om jag är en skugga. En skugga av vad jag egentligen kan erbjuda.