min drömvärld kan innehålla spår av ångest

Jag kommer aldrig bli den där vackra tjejen med det perfekta håret eller den snyggt stylade outfiten. Jag kommer aldrig vara snygg till och med när jag är ful. Jag kommer aldrig lukta bara parfym, ha vackra naglar och alltid ha ett välstädat hem. 

Istället kommer jag alltid ha lite svettlukt i armhålan och alltid ha synliga porer. Alltid ha frissigt hår och alltid lite läppstift utanför. Mina kläder kommer alltid vara lite skrynkliga och mina outfits aldrig riktigt fulländade. 

Jag kommer alltid stå bredvid den där bubblan, den där drömmen om att kunna uppfylla alla de där utseendemässiga kraven och känna mig som en ostyrig buske bredvid en blomma. 

Jävla krav. Och egentligen är det ingen som krävt av mig att jag ska se ut så. Inte ens jag själv. Jag är oftast ganska nöjd med den jag är. Men bara oftast. 

Sen kommer kvällar och nätter som nu; då jag bara känner att "hur jävla svårt ska det vara att se ut sådär?!"

Men det är omöjligt! Jag är inte född sådan. Till och med om jag hade jordens alla pengar skulle jag inte kunna undgå att bli genomblöt av en promenad på stan. Min tröja skulle ändå behöva tvättas efteråt. Mitt hår skulle aldrig få för sig att motstå regn eller luftfuktighet. 

Jag känner som sagt oftast att det är rätt bra ändå. Men är det inte konstigt, att jag måste få sådana här kvällar när ingen - som sagt inte ens jag - kräver det där av mig innerst inne? 

Jag antar att det handlar om att jag vill bli sedd och tror att det är rätt väg att gå - fast jag också vet att går jag den vägen kommer jag att gå mer vilse än jag någonsin varit förut. Jag får inte bli fångad i fåfänga, det är inte min väg.