Min kropp är trött. Jag är trött. Trött på att vänta. Trött på att försöka läka och trött på att försöka vara positiv. Men det jag är mest trött på är att vara trött.
För oavsett hur trött jag blir är jag ändå positiv, den där grundläggande positiviteten ligger som en liten halmbädd av tröst i min box. Där har jag bäddat mitt hårda stengolv med något som är stickig men går att sova på. Utan halmen blir min verklighet obarmhärtigt kall och hård.
Det mest tröttsamma är att det är så lätt, så lätt att gräva sin grop. Att kasta allt det ljusa åt fördärvet och följa efter själv. Det svåra är att bli frisk, att vara envis nog att hålla kvar ett strå i handen och inte släppa taget.
Om jag inte kunde se halmstråt för vad det är - min framtidstro och självtillit - skulle jag aldrig hålla kvar det. Jag skulle slängt det.
Men jag har det här än. Jag vägrar släppa taget. Jag måste framåt, fast det känns så jävla, jävla tungt.