Översvallet. Vet inte om det ens är ett ord, men här står det nu. Representerar hela min verklighet. Läste ett mail idag, jobbmail. Borde inte ha gjort det.
Jag sjukskrev mig före nyår. Kaos härjar i mig igen och jag får panik. Vi skulle försöka skaffa barn samtidigt som stressen på jobbet åt mig levande.
Det har inte blivit något barn än. Min kropp har gått i strejk. Min cykel är oregelbunden igen och jag mår som en påse skit i en vägkant.
Vill skrika och gråta och protestera. Det var inte så här det skulle bli! Jag är inte min sjukdom. Är inte min ohälsa men ändå ligger jag här och gråter och hoppas att jag aldrig mer ska behöva gå tillbaka till jobbet.
Jag är inte byggd för det här samhället. Det här livet gör mig sjuk. Jag är inte menad att leva i en mall. Jag måste vara fri.
Var finns det rum för mig i den här världen?