Kroppen fungerar, men hjärnan slås ut. Nära till meningslösa vansinnesskratt och nära till gråt. Det kan gå från det ena till det andra i samma ögonblick. Hjärtat och lungorna blir tunga som bly, näsan ständigt täppt. Halsen är tjock, rösten lite svagare
än förut. Det finns ingen energi till annat, man vill bara hålla sig vid ytan. Orkar inte gråta konstant, orkar inte hela tiden tänka på det jobbiga - men det ligger tungt i luften.
Tungt som partiklar man kan smaka och känna. Det smakar sorg. Det känns som bly. Om man vill kan man se och höra avsaknaden av vardag, avsaknaden av samtal och aktivitet.
I vårt hem slog sorgen till i bröstet idag. J’s mormor är på väg bort. Hon ligger i sin säng och kommer nog inte kliva upp därifrån. Hon säger att hon mår bra, är lite trött. Men vi vet var hon är på väg. Hon ska vila inför resan mot den andra sidan.
Det smärtar i oss att se henne ligga där, men jag vet inte om hon förstår eller orkar tänka så.
Vi är de som har ont just nu. Åskådarna. För henne tror jag inte det är så här tungt. Men allt vi som åskådar kan göra är att vänta nu. Vaka vid hennes säng. Vänta, fika i hennes kök, vänta, försöka sysselsätta sig hemma.
Det handlar om timmar, dagar, veckor. Vi vet inte. Ingen vet. Och det jobbiga med det här är att förlösningen, den riktiga gråten, ligger i framtiden. Det jobbigaste är väntan. Ovissheten. Det känns som att jag inte får luft. Och allt jag vill är
att rädda min kärlek från sorgen som är så oundviklig. Allt jag kan göra är att dela den.
Det glädjande är att hon är gammal. 97 år och nio månader. Hon har levt ett långt och rikt liv. Fått uppleva barn, barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarns barnbarn. Fem generationer. Det glädjande är också att hon fått berika våra liv med sin
dialekt, sin envishet och sin tjurskallighet. Sin kärlek, sin glädje.
Men sorg är tungt oavsett om det är väntat eller inte. Det känns som ett slag i magen och ett i skallen. Andningen är grund och huvudet separat från kroppen.
Och i det tillståndet ska vi nu vänta. Och vänta.