Jag tappar tron, det gör jag. Tron på mig, tron på min förmåga och tron på att det blir bättre. Jag känner mig handlingsförlamad och skamsen, allt på samma gång. Jag vill helst bara sova tills det ordnar sig igen. Tills jag har jobb igen och ångesten
är borta.
Men det får jag inte. Det går inte. Jag vet inte ens om jag kan kalla det jag gör för försök längre. Jag har NOLL att göra och NOLL ambition kvar efter alla nedslag. Det gör ont i mig. Och nu är J hemma också. Så vi går ner i en spiral ihop också. Jajjemän.
Skillnaden är att jag kan sätta ord på allt, men det kan inte han. Eller kan kanske han kan, men gör det inte till mig. Det gör ont i mig det med pga jag vill hjälpa till.
Tufft just nu. Jag försöker affirmationer men det glöms ofta bort. Jag försöker så mycket, men oftast halvhjärtat. Måste alltid hitta nytt fokus så inte känslorna kommer ikapp. Och upptäcka nya saker. Lufttecknets virrvarr. Tvillingens splittrade natur.