Då ligger jag här och våndas lite till. Med ångest så undantryckt att kroppen vibrerar. Med oro så stark att halsen är som ett sugrör. Rösten svag. Ögonen blöta och redo att få dammen att rämna.
Håll stilla nu, för allt du gör! Annars brister jag! Jag går i bitar, igen, bara för att jag inte passar in.
Bara för att jag blivit utmattad förr och nu är man rädd för att ta i mig. Ge mig chansen.
Bara för att jag är skör och ensam, bara för att jag blir så glad för umgänge att jag glömt hur man ska vara, är det ingen vän här i närheten som vill umgås med mig. Ingen orkar lyssna på samma tugg.
Skärp dig nu, det är ju bara samma visa år efter år. När mår du bra? När blir du frisk? När ska du sluta klaga och börja vara positiv?
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig.
Jag kämpar som fan för alla dessa fyra. Men jag kommer aldrig må bra hela tiden, för jag blir aldrig helt frisk, jag kommer alltid vilja prata om jobbiga saker(för om inte någon gör det så står man där och dör inombords) och jag kommer aldrig bara vara
positiv. Jag vill vara realistisk. Optimist ibland, pessimist ibland.
Vad trött jag är. Åh vad jag är trött. Vill sova och sova och ta en tupplur under en sten. Ända fram tills jag är pigg igen och jag kan orka ha solen i mitt ansikte igen. Tills mitt ansikte och min själ får färgbild igen.
Men jag lunkar på. Svartvit och trött. I min egen värld. Mitt i allt som brusar på och förbi.