Egentligen är jag nog arg för flera saker känner jag nu. Men en sak i taget.
En nära vän till mig har blivit gravid. Hon sa till mig att de inte ville ha barn just nu, skulle reda ut ett par saker först. Specifikt en grej gällande livmodern, som sprack ordentligt efter den första förlossningen hon genomgick. Hennes läkare sa att
det måste hon kolla upp innan nästa barn! Men hon har inte gjort det. Och sagt till mig att de ska vänta, dels pga det och dels pga det första barnet. Vi diskuterar att vi skulle tycka det var kul med barn samtidigt, hon vet att jag längtar. Sen vet
jag också att de INTE använder skydd, men tänker att de måste vara smarta nog att göra det om de nu ska vänta trots alls.
Sen kommer meddelandet. Vi har blivit oplanerat gravida.
PANG. BOOM. KRASCH. Brak. Klirr.
Tårarna rinner som ett vattenfall. Utan förvarning sitter jag med våra kinder och tjock hals med ångest som exploderar.
Jag blir så ledsen. Förlamad. Kan inte prata med henne. Jag orkar inte.
Efter några dagar kommer ilskan. Jag blir arg för att hon skriver "oplanerat". Jag hänger upp mig på det ordet, vet att det inte är sant. Om man inte använder skydd så blir det barn. För de flesta. Vet att det är så för dom.
Jag hänger upp mig på det ordet och jag känner mig så sviken. Som att en lögn smetas i mitt ansikte på ett hånfullt sätt. Trots att jag också vet att hon inte hade för avsikt att varken göra mig ledsen eller arg. Trots att jag vet att hon är en av de
bästa jag känner och alltid har vänt mig till.
Trots allt det är min känsla fortfarande ilska. Ledsamhet. Jag är ledsen för att jag inte kan känna mig glad, arg för att hon inte tar ansvar över sina handlingar, arg för att hon inte kollade upp sin livmoder, arg för att hon inte tar ansvar för sig
själv och sitt liv, arg för risken att föda ett till barn utan att veta om hennes livmoder klarar det. Jag exploderar av ifrågasättanden, tankebanor och känslor. Allting trots att det egentligen nog inte handlar om henne så mycket.
Det måste bottna i att jag själv längtar så mycket att jag håller på att gå sönder. Att jag hoppades att hennes nästa barn skulle innebära mitt första. Att det skulle vara mer väntat. Att jag trodde att jag skulle bli glad, att jag vill vara glad - men
allt bara kollapsar.
Det andra jag är arg för är att min mormor och morfar inte tar hand om sig själva ordentligt. Det gör mig inte orolig just nu, bara arg. Tror jag skrivit av mig det redan, inser jag nu. Men det är det andra som frustrerar mig och gör mig arg i alla fall.
Hoppas det lägger sig snart. Måste tala med min terapeut om det här.