Jag har försökt affirmationer hela veckan.
Jag har verkligen försökt tro på dem.
Men så kommer det en mörk fläck som spiller ut sin svärta över mig och jag bara dränks i mörka tankar och det känns som att vada igenom gyttja med skor av bly.
Vad tungt det är. Vad mycket jag bär. Min rygg gör ont. Mitt bröst är trångt och oregerligt.
Jag ska försöka orka med affirmationerna ett tag till. Måste orka tro att saker blir bättre. Jag måste orka. Det finns inget annat.
Men det är ett skämt. Allting. Utan mörkret, inget ljus. Och kanske kommer svärtan bara för att påminna mig om hur långt jag kommit ändå. Jag hittar viljan fortare nu. Orkar längre.
Men jag är vaken inatt. Jag har tänkt mörka tankar. Jag har bett om hjälp innan jag begår ett misstag. Jag orkar inte hur mycket som helst på egen hand. När det blir ljust i hjärtat är svärtan så mycket värre att uppleva, det är förlamande.
Jag vill springa, börja om och skita i allt. Fly från allt som jagar mig. Måsten, krav, tankar, relationer, familj, LIVET. Jag vill lämna det här och aldrig mer se det igen.
Men imorgon är en ny dag. Och kanske, kanske - har den ataraxen jag tagit hjälpt mig att sova och sömnen har skänkt mig ny ork att tro igen. Tills dess kan allt bara dra åt helvete.