Vissa dagar vet jag att det stämmer. Men där jag befinner mig nu, på väg upp igen, det är den äckligaste platsen att vara på.
Jag är högt upp nog för att se stupet. Jag är högt upp nog nu för att veta att det bara är att ta ett steg åt det hållet, så ramlar jag. Det är så äckligt här. Suger i magen. Blir trångt i halsen.
Jag vill inte dö egentligen. Men jag har det jobbigast när jag är på väg tillbaka. Det är en daglig kamp. Jag måste hålla igång för att inte tappa farten, lusten, drivet.
Men samtidigt orkar jag inte om jag inte får ta en paus. Det är tufft. Så jävla tufft.
Jag är på väg tillbaka till mig själv. Jag jobbar som fan på det. Men ju mer jag orkar, desto mer missnöjd blir jag. Desto mer inser jag hur mycket det är jag inte orkar, inte vill, inte bryr mig om. Det blir svårare och svårare att nöja sig. Jag vill
ha mer. Snabbare. Resultat nu, nu, nu. Tillfredsställande aktiviteter på löpande band.
Jag vill inte jobba med vård. Jag vill inte jobba fem dagar i veckan, 40 timmar, år ut och år in. Jag vill inte jobba skift. Vill inte ha den där ekorrsrutinen. Den är inte för mig. Jag vill inte jobba för någon annan. Med någon annan, ja, men inte för
någon. Jag är min egen chef. Jag vill inte vara en bult i ett evighetshjul.
Jag vill vara fri. Fri att få skriva mitt i natten, måla när det faller sig på, ta en paus mitt i dagen, äta när jag är hungrig och ha en dag mitt i veckan eller jobba hela helgen om jag har lust.
Jag vill inte vara en i mängden. Jag mår inte bra där. Men det här samhället är inte byggt för mig. Jag är inte byggd för det här livet.
Så när jag står så här högt upp och ser så här långt...
Då är jag farligt nära. Men det säger jag inte till någon.