Mitt högkänsliga jag värker av alla intryck som haglar in. Rasismen står på en knivsudd. Feminismen tränger in. Röster gör sig hörda, skriker, bönar, slår sig fram igenom alla kanaler.
I mitt huvud, min kropp och min själ banar ett helt liv av vitt privilegie förbi, ett helt liv av kvinnligt förtryck, ett liv av att stå tyst bredvid och inte ha någon röst. Ett liv där alla runt om mig bara varit tysta. Eller eldat på patriarkatet och
rasismen.
Jag skrev en bekännelse av skam till min barndomsvän. Hon är från Tanzania och jag var hennes första vän. Vi har delat tankar, känslor och diskuterat problemet med att icke vita måste dö för att världen ska vakna. För att jag skulle vakna för inte bara
mina brister, utan de omkring mig också.
Den äcklar mig. Tystnaden. Oförmågan att sprida kärlek.
Samtidigt har en utav mina närmaste vänner precis fött sin son genom kejsarsnitt efter tre dagars värkarbete. Och min dröm om att jobba kreativt är på väg. Och jag känner mig friskare än jag gjort på flera, flera år. Jag känner en vilja och lust att röra
på mig och äntligen göra något åt min vikt.
Det händer så mycket att jag gör ont. Fysiskt ont. Och psykiskt. Det är nu det är farligt.
Så nära kanten. Ångesten har lagt sitt band runt bröstet, trycket kommer som en havsvåg. Jag får fan inte tappa balansen nu.
Regnet smattrar mot fönstret. Det är mitt bästa ljud. Har alltid varit det. Ända sedan jag var barn har jag älskat regn. Och det finns något magiskt med regn utanför fönstret, mitt i natten när allt annat är tyst och tryggt.
Där är mitt lugn. Regnet. Smatter smatter. För varje droppe känns det som att jag orkar lite till. Ångesten rinner av. Som smuts. Och jag blir ren. Fri.