Jag fyller alltså 27 år.
Jag har idag bakat till denna födelsedag och känner mig nöjd över det. Dagen flöt förbi, ganska mysig ändå.
Men överhängande som ett äckligt moln av bly ligger det en sorg över det faktum att jag har bjudit mina tre närmsta vänner och ingen av dem förmodligen kommer dyka upp.
En är bortbjuden till midsommar. En annan får se om den kan. Den tredje hade planer som gick i stöpet men kanske ska göra andra planer istället.
Min allra bästa vän, den fjärde, kan inte komma pga jävla covid-19 och reseregler och social distansering. Det är såklart förlåtet och inte hennes fel.
Men de tre som skulle kunna göra rum för mig i sina scheman denna vecka gör inte det.
Jag undrar om det är mig det är fel på. Är jag inte värd det? Jag ses uppenbarligen inte som den där värdefulla vännen tillbaka. Jag sätts inte i det första värdefulla rummet utan kanske snarare i andra eller tredje.
Är det egoistiskt att vilja känna sig värd andras uppmärksamhet och tid? De enda jag vet som gör tid för mig i sina liv är de som måste det eller som älskar mig.
Men jag känner mig ensam. Här står jag, 27 år gammal, ensam i min barnlängtan, ensam i min stad, ensam i min ångest och ilska.
Jag känner det som att jag har vänner för att jag håller i dem. Jag har inte vänner för att de håller i mig. Jag bryr mig om dem, ställer upp och ger av mig själv, men har aldrig förväntat mig det tillbaka. Något i mig skiftar här i ensamheten. Jag vill
också ha stöd, en hand att hålla, en vän att verkligen se mig och värdesätta mig som jag är.
Men jag känner mig ensam. Jag står ensam. Och även inatt skulle jag vilja dö. Kanske inte helt. Men lite.
Vad äckligt det är.