Det är trångt i kroppen. Jag är fast i ett vakuum, väntades på att få veta om vi är gravida eller inte.
Tog ett test igår hos mamma men jag känner på mig att det var för tidigt. Hon trodde inte det, men min magkänsla är rätt.
J vill inte ha barn. Han vill göra abort. När jag fick blödningar häromdagen sa jag det till honom såklart, han blev glad. Jag var rädd. Han frågade inte hur jag kände. Men jag var rädd.
Jag är rädd nu med. Rädd för att inte vara med barn. Rädd för att vara med barn. Rädd för att om jag är med barn så vill jag inte göra abort, men vill inte heller tvinga honom att bli pappa än. Jag vill inte bli tvingad att göra abort eller bli tvingad
att lämna honom för att jag vägrar göra abort.
Jag har kanske inget att komma med än. Behöver kanske inte ens vara rädd. Men jag är det. För jag är på farligt område nu. Så nära min dröm att jag nästan kan ta på den.
Jag har sagt förut att jag gör abort om vi blir med barn innan vi planerat det. Men nu har vi kommit så långt in i vårt förhållande, att jag vet att jag vill ha barn med honom och att jag vill leva med honom livet ut om jag får. Tanken på att göra
en abort då... jag har ju insett att det kommer öppna ett hål i mitt hjärta. Det hålet kommer bilda den största avgrunden jag sett eller känt och sända mig ner i svärta så kvävande att jag inte vet om jag kommer upp.
Jag skulle undra resten av livet: Vem hade hen varit, så gammal hade hen varit nu, undrar vad vi hade gjort om...
Jag klarar inte en abort. Jag orkar inte det.
Men han vill inte höra det. Och jag vågar inte säga det. Tänk om jag måste välja mellan J och bebisen.
Det vill jag inte behöva.