Att man kan få vara så kär. Ha en så fin katt. Ha en så fin mamma. Tänk att jag är värd att älskas, tänk att jag får leva det här livet.
Mitt liv.
Jag känner inte så alla dagar. Det är så långt ifrån att jag ibland undrar vem som släckt ljuset.
Men just nu. Precis i den här stunden; slår tacksamheten på en strålkastare som kan utplåna allt mörker som någonsin krupit fram ur sina vrår. Det finns inte en yta som inte är dränkt i solljus.
Här vill jag stanna. I tacksamheten. Så länge det går. Så att jag kan tänka på det när det blir mörkt igen.
Den dagen, den sorgen.