Vecka två imorgon. Mår lite bättre men febern är kvar. Och trycket bakom näsan. Och ynkligheten i hjärtat. Allt känns litet och bräckligt i mig just nu. Mitt känsloliv är alltid skört, men känns kanske lite mer skört nu. Den närmsta metaforen är nog att
mitt känsloliv är lite som en is. Ibland tjock och ihärdig, på vissa ställen lite hålig och opålitlig. När jag blir sjuk är det som om febern får isen att smälta lite så när det kommer minsta tryck - ja, då spricker ju hela skiten.
När jag får virus i den här kroppen så skjuts mitt känsloliv tillbaka ungefär 15-20 år i tiden och jag känner mig som ett barn. Det är extra svårt att pulsa sig igenom ett barns känsloliv eftersom det finns begränsade kanaler och dessutom begränsade sätt
att ta ut dessa på. Hungrig blir arg/ledsen, glad blir glad, nöjd blir tyst, ledsen blir jätteledsen, arg blir jättearg. Ja och så vidare.
Den här gången har jag haft svårare att hålla dessa barnsliga sidor gömda, kanske för att jag återupplever min barndom som en del av min självutveckling och terapi. Jag känner ett starkt samband, ett löjligt samband.
Jag hoppas att jag får bli frisk snart. Det är så jobbigt att bli ynklig, oavsett hur jag blir det.