Varför måste en gåva, en bjudning eller en generös gest betyda skuld? Att personen som är generös eller har ett öppet hjärta egentligen har en dold agenda?
I min släkt vet jag att den mentaliteten finns. Varje gång det är kalas, till exempel. Om jag bjuder dig på kalas måste du ta med present. Om jag bjuder dig måste du bjuda mig.
Många runt om mig, under hela min uppväxt, har haft den här mentaliteten. Det här tankesättet. Om jag ger, står du i skuld. Om du inte ger tillbaka, blir det en konflikt.
Varför måste det alltid ges eller fås tillbaka? Varför kan det inte bara få vara en gåva?
Jag har på senare år upptäckt att jag älskar att vara generös. Det är kärleksfullt, givande och skänker mer glädje än något annat. Att ge är fantastiskt. Jag upptäcker förstås om jag ser tillbaka att jag alltid älskat det, men att den där äckliga mentaliteten
förstört min generositet.
Jag har också märkt att jag ibland ger för mycket av mig själv, att jag borde vara mer varsam. Men när det kommer till mina närmsta finns det ingenting i världen jag inte skulle göra, nästan iallafall.
Jag älskar att ge. Och jag önskar att min generositet inte sågs som smutsig eller som att den har en baktanke. Min enda baktanke med att bjuda in till kalas är att jag får ställa till med kalas; njuta av lite skratt, gott fika, människor jag älskar och
att jag får göra något extra för en gångs skull.
Ställ alla baktankar och fördomar utanför min dörr, tack. Jag avböjer vänligen tvångsgåvor, stela leenden och nervöst väntande på konsekvenser. Den enda konsekvensen jag vill att du ska lida av när du går ifrån mig är att du ska ha ätit för mycket fika
eller fått nog av mitt tjatter.
Jag vill ge, inte ta. Jag vill göra det fet och bara glad. Eller något. Fan. Kan alla bara sluta vara så jävla dryga?